Intressant om svenska adeln och deras makt idag
Jorden de ärvde av Björn af Kleen är ytterligare en intressant reportagebok som jag råkat läsa i vinter. Jag gillar verkligen reportageformen som jag tycker funkar bra på lite udda och komplexa ämnen för att levandegöra och få det läsvänligt (konstaterade samma sak med Landet utanför ).
Boken handlar om den svenska adeln som utgör två och halv promille av Sveriges befolkning, men som äger jord motsvararande en yta av Gotlands storlek. Hur har adeln lyckats behålla både gods och jord genom århundraden av stora samhällsförändringar? Och varför skriver man en bok om detta?
“Mitt eget intresse för den markägande adeln uppstod när jag upptäckte att denna grupp var mycket mer levande än sitt rykte, och då inte bara i form av spöken. Den här boken spänner mellan en allmänt spridd uppfattning och känsla av att lantadeln är ett fruset och fattigt gäng på fallrepet, och en upptäckt att de tvärtom på flera håll är en seg, slug, rik och politiskt potent grupp av framgångsrika lantbruksföretagare och politiska lobbyister”, skriver Björn av Kleen inledningsvis.
Genom intervjuer med grevar och baroner, advokater, elever på Lundsberg, mäklare med flera tecknar af Kleen en intressant bild av starka familjeband, arvsstrider, otidsenliga värderingar och inte minst en bild av en stark lobbygrupp. Ett flitigt förekommande ord är “Fideikommiss” som innebär att äldsta sonen i en familj ärver hela egendomen obeskuren.
Ett fideikommiss betyder alltså att arvsrätten enligt svensk lag åtsidosätts, det vill säga änkor, småbröder eller döttrar i adelsfamiljer ärver inte. Äldsta sonen ärver allt i syfte att förhindra att jordegendomen splittras. Därmed har han också rätt att förvisa exempelvis sin egen mamma från gården om fadern dör… (Just en sådan tragisk historia berättas i en intervju med Johan af Petersens i boken.)
Fideikommisset har varit på väg att försvinna i Sverige ( vilket det gjort på de flesta håll i Europa långt tidigare), men en ny politisk syn på kulturarvet, med en intressant koppling till socialdemokratin, har enligt af Kleen gjort att systemet blivit kvar. Oförändrat år 2012.
Ja, man kan säga mycket om boken och jag blir nyfiken på hur Björn af Kleen har kommit alla dessa människor så nära och fått dem att prata. Har han varit helt ärlig med sina intentioner? För det är många sorgliga öden som berättas om infekterade arvsstrider, om smärtan över att bli bortlämnad till privatskola i unga år. Och många trista värderingar ventileras om synen på kvinnor, adoption och så vidare. Boken är bra, men jag irriterar mig lite på att af Kleen blir för raljant i tonen ibland. Föraktet blir för uppenbart. Lite kan man lämna åt läsaren att tolka själv…
Men att det finns en djup frustration hos honom över systemet förstår jag på hur han beskriver sig själv som författare:
“Jag är uppvuxen i Hedemora i Dalarna. Mitt efternamn, af Kleen står med i adelskalendern. Jag är däremot inte adlig. Det beror på att jag, liksom mina syskon, ärvt vårt efternamn av min mamma. Namn och blod kan enligt Riddarhusets principer inte ärvas på mammas sida.”
Sammantaget blir dock betyget gott. Jag ger den fyra pinglor av fem!
Lyssna på hans sommarprat så får du veta mer om honom. 🙂 Ditt inlägg får mig att tänka på “Friherren”, “Baronen” och Liiiiiiiz från min barndom. De skulle alla samsas på herrgår’n en bit från där jag växte upp. Ett loppslitet alkoholiserat utblottat litet sällskap som ändå gjorde allt för att hålla adel-imagen uppe. Kommer bland annat ihåg att de skulle göra en stor affär av att varje år vid jul skulle dela ut “generösa” gåvor till alla skolbarn. Det var alltid en liten tomte gjord av några garnstumpar och en halvmåne var ur asken med romerska bågar. I mataffären jag sommarjobbade kom Friherren alltid direkt till kassan och ville få alla sina varor hämtade – en i taget. Och gärna ångra sug några gånger. Och Baron…. ja honom kunde man hitta i diverse avtagsvägar i sin jeep, pimplandes punköl. Så här i efterhand kan man ju undra, varför sade ingen att det var trams? Att “kejsaren har inga kläder”! Det kanske är/var en fingervisning om att makten och hela härligheten levde kvar. Om än bara i fantasin…
Det fanns en artikel om adeln i senaste Filter (som jag inte hunnit med än). Kan det vara av samma författare?
Verkar spännande med reportageböcker. En genre jag sällan tar mig an men jag känner att jag borde göra mer. Det här låter intressant tycker jag.
Pia: du upphör aldrig att förvåna med dina barndomshistorier från Krilleland 🙂 Du har definitivt material till flera böcker… När ska du börja skriva?? Ska lyssna på sommarpratet… 🙂
Josefin: har inte sett senaste Filter, men skulle tro att det är han. Han har ju varit mycket ute och föreläst om arbetet med boken också.
Mia: så mycket man borde … :-)Jag läste en del reportageböcker för några år sedan när jag jobbade på universitetet. Men sedan har det blivit färre och färre. Men det är kul när man trillar över några som är bra. Tycker som sagt att formen gör att man orkar läsa om ämnen som jag annars aldrig skulle ta mig an..
Håller med Mia om att genren inte är så vanligt förekommande här heller. Ändå intressant!!