Hur stor betydelse har egentligen den första meningen i en roman?

Hur uppmärksamma är ni på den första frasen i en bok? Brukar ni stanna upp och riktigt smaka på öppningsfrasen i romanen ni just slagit upp? Hur många gånger tror ni författaren har suttit och omformulerat denna så viktiga mening?

Visst är det lite spännande att fundera på! Att tänka tillbaka på någon av ens bästa läsminnen och fundera på om det var något redan i de inledande raderna av boken som fångade en. Som avgjorde att detta skulle bli en bok ni riktigt tyckte om.

Jag blev i alla fall idag  sugen på att leta upp några av mina favoriter för att just smaka på den första meningen igen och se på vilket sätt den fångade in det centrala i boken. Detta efter att ha läst artikeln ”Första meningen ger mening åt texten” av Hans-Roland Johnsson i Svenska Dagbladet idag. Här ges exempel på första raden i ett flertal av våra klassiker såsom bl.a. Främlingen av Camus, Damen med hunden av Tjechov, Stolthet och fördom av Austen eller varför inte av,  en av våra sommarromaner i år,  Lolita av Nabokov.

Johnsson resonerar kring några olika sätt att inleda en roman och vilken betydelse det kan ha för vår fortsatta läsning. Han säger avslutningsvis att: ”Första meningen är naturligtvis bara början på läsupplevelsen. Med varje efterföljande mening kommer läsaren successivt att modifiera och finjustera sin tolkning och uppfattning av verket.”  Visst är det lite intressant!

Jag brukar t.ex. ofta läsa det första kaptitlet ur Ett öga rött av Khemiri högt för eleverna när jag introducerar romanen. ”Idag det var sista sommarlovsdagen och därför jag hjälpte pappa i affären”.  Det är alltid flera som studsar till och hojtar att det är ”nåt fel med språket” och sedan är diskussionen igång.  Vem är det som pratar så där? Får man verkligen skriva en roman på detta vis? Se där en effektiv första mening i en bok.