Martyr eller offer?

Susanne är den präktiga systern som alltid sett det som sin uppgift att ta hand om det den trassliga systern, Louise ställer till med. ”Lossan” har en tonårsson som heter Jonas. Det blir ”Sussies” nästa utmaning.

Helena von Zweigbergk har skrivit boken Sånt man bara säger som i all sin anspråkslöshet utvecklar sig till ett riktigt bra relationsdrama som handlar om offermentalitet, kommunikationsproblem med familjemedlemmar och om att välja.

Ofrivilligt tillsammans
Jonas flyttar, med alla sina teknikprylar, in hos Susannes i en enkel liten stuga mitt ute på landet. Anledningen är att han och hans mor blivit vräkta. Varken Jonas eller hans moster är intresserad av varandras sällskap. Jonas vill hellre vara med sin mamma som flytt till Kanarieöarna, och Susanne vill bara leva som eremit och begrunda sitt 53-åriga liv, som inte fallit ut riktigt som hon tänkt sig.

För att undvika ”soc-Rita” beslutar Susanne sig för att ta med Jonas till sin mamma vid Medelhavet. Sådan spontanitet hör inte till hennes vardag men i ren desperation framstår det som en lysande idé.

Att ta ansvar
Von Zweigbergk porträtterar alla tre karaktärer mycket verkligt och äkta, men framförallt är det deras relationer och samtal som får romanen att lyfta. Att tassa runt och spela med i ett spel som ingen mår bra av är troligen världshistoriens sämsta recept på sunda familjerelationer. Susanne bestämmer sig för att sluta upp med det, säga sitt hjärtas mening, ta konsekvenserna och därmed ta ansvar för sina relationer. Och för sig själv.

Att ta sig ur ett beteendemönster och förändra både sin egen och andras bild av vem hon är visar sig inte bli en ”walk in the park” på något sätt. Förutom att detta intermezzo dessutom stör hennes surt förvärvade planer om att bara få vara i fred med sig själv.

Svaret blir varken eller
Storsyrrans präktiga förnumstighet och martyrskap, den egocentriska lillsyrrans självupptagna offermentalitet och slutligen brorsonens hoppläst o-charmiga inställning att alla finns till för att serva mig – visst känner vi igen karaktärerna i vår egen omgivning?

Men det är faktiskt upp till oss själva att säga hur vi vill ha det. Om vi inte gillar’t är det vår förbaskade skyldighet att göra något åt det. Om inte för vår omgivnings skull – så för vår egen. För ingen vill ju varken vara martyr eller offer.

Betyg:
Ingen världsomvälvande roman men väl tänkvärd.
Det blir 6 av 10 pinglor.