Den lyckliga skilsmässan provocerar
En kontraproduktiv bok?
Det är lustigt vad böcker kan röra upp känslor. En bok det tycks och skrivs oerhört mycket om just nu och som jag egentligen INTE har någon som helst lust att läsa är ”Happy Happy – en bok om skilsmässa” (Atlas) av pinglade författarna Katarina Wennstam och Maria Sveland.
Bara titeln fick mig att se samma kulör som omslaget på boken – i vilken 10 kända svenska kvinnor berättar om hur lyckat det kan vara att skilja sig. Hur det berikar och befriar den i äktenskapet fjättrade kvinnan. (Eftersom det bara är kvinnor som får komma till tals i boken förmodar jag att det är så författarna tänker.)
Efter Bitterfittan har ju Maria Sveland iklätt sig rollen som nån slags separationsprofet med hårkorset inställt på den förhatliga kärnfamiljen. Jag har sett henne i TV säga ordagrant att ”fler borde skilja sig”, och tillsammans med sin polare Katarina Wennstam vill hon nu ge en positiv bild av skilsmässor. Kanske inspirera andra att ta steget?
Författarna, nyskilda och lyckliga, sprider sitt glädjebudskap
Ja, ni hör, jag blir oerhört provocerad av den här boken. Det som stör mig mest är att Wennstam och Sveland – själva lyckligt nyskilda – har skrivit den i avsikt att ”bryta tabun”. Jag tycker bara de slår in öppna dörrar. När var det tabu senast att skilja sig i Sverige? På 60-talet kanske.
Men i boksläppets kölvatten börjar nu dörrarna som stått öppna i 50 år att stängas, en efter en. Krönikörer, recensenter, debattörer – de flesta förkastar exbrudarnas glädjebudskap. Var är barnperspektivet? undrar Sanna Lundell i en grym kolumn i Aftonbladet. Kristdemokraten Charlie Weimers i SVD:s Brännpunkt ser (föga förvånande) boken som ett tecken på ett försvagat samhälle. Britta Svensson i Expressen undrar om dagens kvinnor inte lärt sig nånting av ”gammelfeministerna”? Jesper Högström på samma tidning anser att barnens lidande bagatelliseras för att passa in i ren propaganda. Osv osv. Så frågan är om inte Svelands och Wennstams bok är rent kontraproduktiv?
Efter att ha läst allt detta tyckande känner jag nu att man borde göra författarna rättvisa genom att faktiskt läsa boken. Jag vill poängtera att jag verkligen inte fördömer skilsmässor som sådana. De är säkert nödvändiga i många fall. Men så pass gammaldags är jag att jag helst vill se dem som nåt nödvändigt ont – inte gott. Och jag har svårt för den där självbelåtna attityden hos Maria Sveland. Bara för att hon själv blev lycklig av att skilja sig behöver hon ju inte sprida nåt slags romantiskt skilsmässoevangelium till oss dumma stackare som inte har ”befriat” sig från äktenskapets bojor?
Det skulle för övrigt vara intressant att läsa en skilsmässo-antologi med 10 män. Skulle de ge en lika positiv bild av livet som nyskild? Hur provocerade skulle vi i så fall inte bli av DET? Och vem skulle vilja ge ut/läsa en bok där 10 kändisar berättar om sina lyckliga äktenskap? Ingen.
Ja att skilsmässa skulle vara tabu känns ju gammalt o förlegat. Har inte tänkt läsa boken, gillade ju inte hennes förra… för mycket bitterhet för min smak.
Trots att jag är ”lyckligt” nyskild har jag ju aldrig önskat att det är just det jag skulle vara… Blir fortfarande alldeles varm när man läser eller hör om personer som har varit gifta i 50 år och tagit sig igenom motgångar, vardagstristess och andra svårigheter. Dom har samlat på sig så mycket gemensamma minnen och erfarenheter och förhoppningsvis lyckats få kärleken att bestå. Så skulle jag också vilja ha det… Ett annat scenario är ju att man är gifta i 50 år och lever, inte med varandra utan bredvid varandra. Att man känner sig ensam fast man är två… Då är ju en skilsmässa att föredra. Men visst känns det som ett misslyckande. Har egentligen inte heller lust att läsa boken men borde kanske göra det. Man hoppas ju någonstans att det inte är så illa som du skriver, Hedvig!
Lustigt! Jag satt häromdagen och bockade för seminarier som jag skulle vilja gå på på Bokmässan nästa vecka och just den som heter”Glädjesång över en skilsmässa?” med Maria Sveland, Katarina Wennstam och Helena von Zweigbergk var en som jag INTE bockade för. Känner mig lite trött på framförallt Maria Sveland och hennes anti-kärnfamiljenmässande. Det finns så mycket annat som är mer värt att gå och lyssna på.
Hedvig, du sammanfattar mina känslor så väl kring debatten om denna bok! (Och jag är också urless på Maria Svelands generaliserande i alla lägen). Men jag har ju inte heller läst den utan bara om den… Så vi kanske helt enkelt får ta oss an Happy Happy i pinglorna och ha en bra diskussion!? Tänker även på Mias tidigare inlägg (Bättre människa av att läsa skönlitteratur?) om hur viktigt samtalet om läsupplevelsen är 🙂
Jag tycker att de flesta som skiljer sig väldigt snart hittar någon ny människa att dela sitt liv med. Hur blir det då när denna nya relation börjar blir tråkig och icke utvecklande längre? Är skilsmässa receptet då igen?
Personligen tror jag – om man bortser från de relationer där misshandel o liknande förekommer – att många människor ”skyller” sin olycka på sin partner för att de inte riktigt orkar ta tag i sin egna situation. Det kanske inte sker medvetet alltid.
Om fler i första hand rannsakade sig själva och försökte skapa lite lycka kring sin egna situation genom att ta itu med egna problem och kanske satsa lite mer på sig själva, tror jag att fler också skulle må bättre i sin relation.
Det i sin tur kan ju innebära att man ställer större krav på sin partner, exv genom att man vill ha en ledig kväll i veckan för att träna eller liknande. Så i och försig kan ju ett sådant här förhållningssätt även innebära att partnern behöver ändra på sig.
Men om man är så less så man funderar på en skilsmässa så kan det ju vara värt ett försök. För hur som helst så söker ju de allra flesta snart efter en ny partner att dela vardagen med och hur gör man nästa gång då slentrianen gör sig påmind – skiljer man sig igen då?
Om man har en ”gemensam plattform” att stå på i sitt förhållande, dvs man delar ungefär samma värdegrund för saker och ting samt att man känner att respekten fortfarande finns kvar – då tror jag att förhållandet är värt att satsa på. Gemensamma aktiviteter är nödvändiga då och då för att hålla ihop äktenskapet tror jag. Men det är också viktigt att man ger varandra lite ”frihet” i form av egna träningskvällar eller liknande. Man kanske inte kan leva som singel varannan vecka som man kan efter en skilsmässa men man skulle faktiskt kunna ta varannan kväll om man ville – det skulle ju i praktiken bli lika mycket ”ledigt” om det nu där den springande punkten ligger för att uppleva ”eufori” .
Så alla som är ”utleda” på ert äktenskap – tänk efter först – är det verkligen din partner som behöve bytas ut, eller är det något helt annat du behöver göra för att bli lycklig?
Du kan aldrig bli riktigt lycklig genom någon annan – bara tillfälligt – som när du är nykär till exempel.
Hälsningar
Tina
Är sedan 10 år tillbaka skild och det har gått bra för mig, barnen och mitt X. Men det har varit kämpigt. Visst, jag har hittat mig själv, barnen är duktiga osv men varför kan man inte klara sådana här saker i ett förhållande. Tror att de duktigaste, varmaste, de med mest självförtroende, tryggaste människorna osv fixar det i ett förhållande. Sörjer fortarande skilsmässan även om jag är glad, trygg, har ett nytt förhållande. Är ändå inte att jämföra med ett förhållande som varar hela livet. Tror det är farligt att glamofiera en skilsmässa. Maria S har endast varit skild en kort tid. Vardagen kommer till henne också. Min erfarenhet från min släkt där alla kvinnor blivit lämnade är att vi kvinnor och barn fått ett mycket bra liv efteråt men männen som lämnat har det varit lite si och så för. Man måste även vara modig och stark för att vara kvar i ett förhållande. Jaha, summa summarium, skilsmässa är inte kul men livet blir väldigt bra för den starka utanför äktenskapet i alla fall. Det finns många sätt att leva på.
Kul att kloka kvinnor som Eva och Tina hittar till vår blogg! Tack för era tänkvärda inlägg här 🙂