Inte en av Atwoods bästa

Denna majkväll sitter vi hemma hos Mia och boken som ska avhandlas är ”Hjärtat stannar sist” av Margaret Atwood. Atwood är ju en av våra favoriter och förväntningarna var höga på denna dystopiska samhällssatir. Början är bra och vi slukas snabbt upp av den spännande historien i ett USA där en ekonomisk kollaps har gjort att samhället börjat falla sönder. Huvudpersonerna Charmaine och Stan har fått lämna sitt välpolerade medelklassliv med jobb och hus, flackar runt på vägarna och bor i en bil.

Historien grep tag i oss i början men någonstans i mitten börjar berättelsen spreta åt olika håll. Det känns som om hon har många bra idéer om vad som ska ske men hon lyckas inte riktigt knyta ihop trådarna. En stor del av våra diskussioner om boken börjar med frågor som: ”Vad kom den personen ifrån?”, ”Vad handlade det där om egentligen?” och ”Var det nån som förstod varför….?”

Det är också lite svårt med böcker när man inte riktigt gillar huvudkaraktärerna, och så är det med den här boken. Vi gillar Atwood, har läst alltför lite av henne egentligen. Det borde bli mer. Hon är alltid före sin tid, en riktigt cool tant! Och det här är ingen dålig bok, inte alls.  Men den tappar i slutet och det påverkar. Vi hittar en recension på SVT:s Kulturnyheter som vi fritt lånar ur:” …berättelsen tappar både fart och fokus och övergår i stället i politisk satir där det ena absurda revynumret avlöser det andra”. Ingrid Elam formulerar precis vad vi tänker.

(Två pinglor har inte läst boken, och för dessa är det rätt underhållande att höra de andra klä handlingen i ord. Det pratas om äggkläckningsmaskiner, Elvis-imitatörer, blå nallar och helt plötsligt dyker nån som heter Waldo upp… och så verkar det vara väldigt mycket sex!)

Betyget blir 3 pinglor, men den var faktiskt på väg mot 4.