Vem är Myrian?

Frankrikes mest krisande 40+:are? Superentreprenören utan koll? En djupt dysfunktionell moder? En oförbätterlig femme fatale? En vilsen själv utan tron på sin egen förmåga?

Att hon är en den mattokiga huvudpersonen i Agnès Desarthe roman Ät mig utgiven av det franskälsande förlaget sekwa, kan vi i alla fall fastställa.

Jag kan inte bestämma mig för om jag gillar berättelsen eller inte. Den är helt enkelt svår att få något verkligen grepp om.

Å ena sidan skulle man vilja få ett mer fördjupat personporträtt av Myrian. Varför är hon så djupt olycklig? Varför kan hon inte älska sin son? Varför har hon så svårt med hjälpsamma människor? Visst framgår det att hon gjort några tabbar i livet men de blir mest suspekta notiser som passerar i förbigående.

Å andra sidan känns många passager både babbliga och omotiverade, trots att jag är en matnörd.

Plotten
I stora drag handlar boken om denna förbryllande kvinna som startar en restaurang i Paris. Ja restaurang och restaurang… Hon förvandlar ett pyttelitet hål i väggen till ett ställe där folk stannar till för att äta och prata.

Eftersom hennes dunkla förflutna försatt henne på drift har hon varken bohag eller familj så restaurangen får även tjäna som hem. Hon badar i diskhon och sover på inredningen.

Hon får nya vänner i kvarteret som är mycket hjälpsamma och får snurr på rörelsen. Men Myrian lyckas åter strula till sina nära relationer. Men skillnaden denna gång är att relationerna ändå överlever. Och utvecklas.

Slutet är ganska plutt-e-nuttigt. Men på ett lite franskt vis med lite lidande och en dos ångest, trots att det troligen i Myrians värld är en tillvaro i ljuv harmoni.

Betyg
Som sagt, lite kluven så därför får det bli en lite mesig 3:a i betyg. Hade författaren givit mer utrymme till personen Myrian, som verkar vara en väldigt intressant person, skulle nog betyget kunnat bli lite högre.