Primtalens ensamhet – ett mästerverk?

På omslaget till pocketversionen av den italienske författaren Paolo Giordanos roman Primtalens ensamhet (Forum bokförlag) finns Helsingborgs Dagblad citerat; “Ett mästerverk”. För oss pocketpinglor har det varit lite av ett internt skämt att recensioner från Helsingborgs Dagblad ska man se upp med. Många av de böcker som på omslagen hyllats av just Helsingborgs Dagblad har ofta sågats av oss. Eller i många fall har de böckerna varit svåra för oss att komma överens om ett gemensamt omdöme. Positiva omdömen från nämnda tidning vittnar sålunda ofta om lite “luriga” böcker.

Paolo Giordono, som till vardags är forskare i partikelfysik, belönades med det prestigefyllda Premio Stregapriset 2008 för sin debutroman så som läsare hade jag vissa förväntningar när jag tog mig an ännu en roman ur min pocketfyndhög. Inledningsvis så tycker jag mycket om berättelsen och dess två huvudpersoner Mattia och Alice.

Vi följer dessa två personer parallellt genom historien (vartannat kapitel), oftast på varsitt håll men ibland sammanstrålar de två. Berättaren gör nedslag i deras liv vid olika tidpunkter mellan 1983 och 2003 , från deras barndomstid, då de båda är med om traumatiska händelser som sätter sina spår och leder till ett självdestruktivt beteende hos dem, ända upp i vuxenlivet. En märklig vänskap, som ibland närmar sig kärlek, växer fram dem emellan men då de båda är mycket komplicerade varelser så blir denna relation följaktligen också något komplicerad. Liksom primtalens komplicerade och gåtfulla relationer… (Inte för att jag kan något om matematik men primtalens används i berättelsen som en metafor för deras relation).

Inledningsvis så byggs en ganska suggestiv stämning upp i boken och Alice och Mattias olika, men på samma gång lika, upplevelser av barndomen tillika deras famlande väg in i tonårstiden berör mig. De känns udda men ändå intressanta som karaktärer och jag följer förväntansfullt med dem genom de olika nedslagen i deras uppväxt.  Men något sker mot slutet av berättelsen som jag inte riktigt kan sätta fingret på och när vi möter dem som vuxna, fortfarande famlande efter en meningsfull tillvaro, så har mitt intresse falnat. Tyvärr!

Helsingborgs Dagblad (och med dem många andra) klassar som sagt romanen som ett mästerverk men det visar sig återigen inte vara helt pålitligt. Inledningen känns kanske mästerlig men det håller inte, enligt mig, hela vägen fram.