Stoner – den perfekta romanen?
Det var egentligen ett bra tag sedan jag läste ut Stoner av John Williams (utgiven på Natur och Kultur) men jag har dröjt med att skriva om den eftersom jag på något vis har haft svårt att sätta ord på vad jag tyckte om den. “Hypad” som den varit i media (se t.ex. Aftonbladet och Sydsvenskan) , på sociala medier och bland bekanta så hade jag höga förhoppningar på läsningen. Berömda författare som Ian Mc Ewan, Nick Hornby och Anna Gavalda har hyllat den och den har beskrivits som “den fulländade romanen”. På omslaget citeras Times, The Guardian och The New Yorker som alla lovprisar berättelsen.
Lika fantastisk anses romanens historia vara. Den kom ut 1965 i 2000 examplar, fick fina recensioner och såldes slut. Sedan “glömdes” den mer eller mindre bort tills en förläggare återutgav den 2003. Nu, tjugo år efter författarens död, så är den enenorm försäljningssuccé i Europa.
Så mina förväntningar var som sagt ganska höga och det är inte så att jag tycker att detta är en dålig roman. Tvärtom! Det är en mycket fin berättelse om en ung lantbrukarson som föddes i en fattig familj i centrala Missouri. Det är sent 1800-tal och familjen lever ett mycket enkelt liv präglat at av hårt arbete på gården. Pappan offrar ändock tid och pengar på att sonen William Stoner (vår huvudperson) ska få en utbildning och han skickas till en lantbrukshögskola. Tanken är att han sedan ska kunna ta över gården efter fadern. Någon annan framtid är inte att tänka på.
Alla studenter i USA var dock på den tiden tvungna att gå någon slags “allmänbildningskurs” om amerikansk litteratur. Stoner drabbas av en stor fascination och kärlek till litteraturen. Så starkt att han hoppar av sina lantbrukarstudier och istället hänger sig åt intensiva litteraturstudier där hans specialité såsmåningom blir medeltida poesi. Åren går och Stoner, den enkle bondsonen, blir alltmer rotad vid universitetet där han genomgår en kulturell klassresa på flera sätt. Han blir såsmåningom lärare själv, en uppskattad sådan, men han lyckas aldrig riktigt avancera karriärsmässigt då han är motarbetad av vissa personer vid hans fakultet.
Romanen är stillsamt och enkelt berättad i rak kronologisk stil. Det tidiga 1900-talets historia präglat av bland annat två världskrig anas i periferin, i skuggan av den “skyddade världen” vid universitetet. Vi får följa Stoners liv från födseln till hans död. Han gifter sig med en överklasskvinna men äktenskapet förblir kallt och känslolöst genom hela romanen. Han har under en tid en älskarinna och det är väl under denna tid han ändå upplever någon sorts lycka. Han får en dotter som han älskar men tyvärr aldrig lyckas komma riktigt nära. (Dessa tre kvinnor är förövrigt ganska svåra att få grepp om för läsaren.) Ja, hans liv är stillsamt, strävsamt och sorgesamt. Han kämpar på i det tysta i sitt yrke och i sitt familjeliv. Han når aldrig några större höjder och såsmåningom dör han lika stillsamt och stoiskt som hans liv i övrigt har varit.
Det är verkligen en gripande historia i all sin enkelhet. Men att den skulle vara “den fulländade romanen” ?Eller som New York Times (enligt bokomslaget) skriver: “Stoner är någonting ännu mer unikt än en stor roman – det är en perfekt roman”. Nej, jag kan inte riktigt hålla med om det. Så märkvärdig är inte denna roman i mina ögon. Det är därför lite intressant att ta del av Sigrid Combüchens recension av romanen i SvD. Hon är inte alls imponerad! Tvärtom tycker hon att den är fylld av klichéer och hon kritiserar hårt kvinnoporträtten i romanen. “Bokens kvinnor stämmer obehagligt väl överens med schablonerna i amerikansk universitetslitteratur. En frigid, intill efterblivenhet egoistisk hustru och en kravlös ung älskarinna vars sensualitet bara kan mäta sig med hennes forskartalang”. Ja, hon är som sagt långtifrån lika positiv som övriga kritikerkåren.
Riktigt så negativ är dock inte jag. Men jag har en liten spaning… Bland mina bekanta är det flera män som hyllar Stoner, många av de lovprisande recensionerna är skrivna av män och nu senast så har min make sällat sig till lovsången. Kanske är det så att denna roman något mer tilltalar män? Den har ju trots allt ett genomgående manligt perspektiv där en man strävar på i sitt yrkesliv, utan att någonsin riktigt “lyckas”, samtidigt som han försöker att förstå sig på kvinnorna i sitt liv. En bok om manlig erfarenhet som andra män kan spegla sig i? Ett traditionellt, men på samma gång, icke-traditionellt, porträtt av en man om en man. För mig är detta således inte den perfekta romanen men den är absolut läsvärd.
Intressant analys du gör Mia – och det låter troligt att den talar till män på ett annat plan. Jag får se om jag hinner med den här boken – känner mig inte jättesugen.
Jag som brukar gilla berättelser om ganska avskyvärda medelålders män gillade ju även denna (även om Stoner i sig inte var direkt motnjudande), men jag var ändå inte helt blåst av stolen. Håller verkligen med om de patetiskt klichéartade kvinnoporträtten som liksom bara gör mig förbannad. Sedan var det något i berättarstilen som jag tycker känns offer-koftigt och på det vinner en inga sympatier i min bok… Men misstolka mig inte, jag gillade den. Delar nog ut en 4 i betyg i alla fall.
Jag har precis läst ut Stoner. Tonen fångade mig från sidan 1. Fascinerad av hur en så pass händelselös bok kan hålla läsaren i sitt grepp; som läsare blir inlevelsen så stark att man lätt delar Stoners känslor av frustration, vanmakt, ilska och sorg. Styrkan med Stoner är de inlevelsefulla beskrivningarna av Stoners inre liv. Att dela den psykologiska krigsföring Edith, hans hustru, utsätter honom för eller den sociala utfrysning hans kollega Lomax underhåller över tid, gör det nästintill svårt att andas. Jag delar definitivt fascinationen över den här boken.
Tack Carolina, för att du delade med dig av din läsupplevelse. Läser du något mer intressant får du gärna tipsa och så är du så klart hjärtligt välkommen som gästbloggare om andan skulle falla på. Kram
Intressant vinkling att den tilltalar män mer än kvinnor. Du kan ha en poäng, kanske har de lättare att identifiera sig med Stoner. Fast jag tycker ungefär som du Mia, helt ok men inget märkvärdigt.
Jag förstår verkligen inte varför folk påstår att Stoner inte förstår sig på kvinnor. Det är många som har sagt det i de recensioner jag har läst, och jag ser det helt enkelt inte så.
Stoner förstår sig på kvinnor, då kvinnor är människor och han i allmänhet förstår sig på människor förstår han också människor av det motsatta könet.
Han är väldigt omtänksam mot sin dotter, och till skillnad från den sexistiska och på många sätt galna modern, vill han låta henne ta sina egna beslut och tänka för sig själv. Modern, förövrigt, blir till slut en spegelbild av sin egen mor; som på många sätt plågat och förstört Edith från det att hon var ung. Tvång om prestation och “kvinligt uppförande” kom tidigt i Ediths liv. Edith har hatat det, och vet om det, men tvingar ändå sin egen dotter in i samma fack som hon själv avskyvärt hamnade till följd av sin övre medelklass-uppfostran.
Jag gillade inte boken så värst mycket, men blev förvånad över hans uppförande omkring kvinnor och tyckte att han på många sätt var före sin tid när det gällde kontakt med kvinnor och hans sätt att behandla dem. Dessutom var det inget konstigt i vad han förväntade sig av kvinnor. Vissa går så långt att säga att han är sexistisk, från vad jag läst i andra recensioner än denna; vilket inte är någonting jag håller med om över huvud taget.
Den enda kvinna som han på något sätt inte tycker om i hela historien är sin fru, som är oerhört förståeligt när man ser till vad hon gjort mellan hans relation och dotterns. Det är även många som frågar sig varför han inte gjorde någonting åt denna separation, vilket beskrivs i boken. Det hade bara gjort det värre. Edith var otroligt envis i den saken; att hon skulle bli en flicka och beté sig som flickor gör. Om han hade gått emot hade han gjort det värre för både Grace och sig själv i slutändan och var tvungen att stå tillbaka och titta för att inte förvärra saken.
Jag uppskattar din analys, såklart, då det alltid är bra att höra en annan synvinkel för att sedan kunna utveckla sina egna tankar något mer. Tack för att du delar med dig av dina tankar! 🙂
Kul som sagt att få höra fler perspektiv! Tack själv för att du delar med dig av dina tankar 🙂