Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans – Anna Gavalda

Jag har inte läst så många novellsamlingar de senaste åren. Tycker det kan vara svårt att sätta sig in i karaktärerna på så kort tid. Det tar ju inte så lång tid att läsa en novell, eller hur? Läste inte Babian som flera av oss pocketpinglor gjorde tidigare i våras, så där har jag inget att jämföra med.

I Anna Gavaldas novellsamling är berättelserna av lite varierande karaktär. Språket ganska enkelt, med korta meningar och i flera noveller talar hon direkt till läsaren  (tyvärr så förstår jag inte alla Paris-skämt som dyker upp här och där) och det blir lite påklistrat, konstlat på något vis.

Vissa berättelser ger dock en mycket tilltalande känsla då de mot slutet får en oväntad vändning, så som i Ambre, fotografen som får följa den nedgångna rockstjärnan under en turné. Andra är mer som fragment ur en annan historia, ingen början och inget slut. Kanske är det meningen så, att det är läsaren själv som får fria händer att göra början och slut. Tyvärr var det inte många av dessa noveller som fastnade, inget stort grubblande över vad som skulle kunnat hända före eller efter. Jag tycker bättre om Anna Gavaldas romaner.