Om de goda gärningarnas läkande kraft
Tildes mammas bröllopsfotografi från Kuba när hon gifte sig bara 16 år gammai.
Tisdag den 15/3 kan man se Tilde de Paula på Scalateatern i samtal med biskop Esbjörn Hagberg på Scalateatern.
Varför ska man masa dit när man kan slå på TV:n och se henne nästan varje morgon på TV4?
Kanske ni tänker. Jo, därför att där har ni chansen att höra henne berätta om sin bok “Tiden läker inga sår”.
Varför skulle vi vara intresserade av ännu en kändis memoarer? Kanske ni tänker.
Jo, därför att den här boken är så mycket mer än så.
Jag var klasskamrat med Tilde på en folkhögskola i Jönköping, där vi gick på journalistlinjen tillsammans på 90-talet. Vi har sen länge sen tappat kontakten, men jag har alltid väntat på att hon ska skriva en bok. Dels eftersom jag vet att hon verkligen kan skriva, och dels för att jag vet att hon har mycket att berätta. Och hennes bok gör mig inte besviken.
Under den populära TV-profilens lättsamma sätt och breda leende döljer sig ett djup och en bildning som verkligen kommer fram i den här boken. Här skildrar hon sitt, och sin släkts dramatiska förflutna. Knappt fyllda ett år kom Tilde med sin familj som flykting från Chile, där Pinochet just genomfört en militärkupp och störtat den demokratiskt valde presidenten Allende. Tildes familj var den första av en lång rad chilenare som fick asyl i Sverige under 70-talet.. Men familjen hade en brokigare historia än så. Hennes föräldrar växte upp i USA och Kuba, och Tildes släkthistoria handlar mycket om just migration, och politik. I försättsbladet citerar Tilde ytterligare en klasskamrat till oss, Ulrika Nulty: “Man kan inte berätta Sveriges historia utan att berätta invandrarnas”. Och så är det ju.
I boken skildrar Tilde sin kamp för att bli och få känna sig svensk, upplevelser hon delar med många andra. Men det jag gillar mest med boken är att hon fokuserar helt på att sätta kvinnornas historia på pränt, genom att inlevelsefullt berätta om sina förmödrar ända från 1800-talets Tenerife på Kanarieöarna och framåt. I mångt och mycket har Tilde skrivit en enda lång kärlekshyllning till sin egen mamma,. Trots att man vet hur det går är boken dessutom ganska spännande! Vad hände med den blå resväskan med minnen som Tildes mamma packade brådstörtat i flykten? Och varför fick Tildes yngsta bror heta Harald? Det är cliffhangers som man ivrigt bläddrar efter svaret på. Jag gillar också att boken har en tydlig sensmoral. “Tiden läker inga sår”, är titeln. Men det finns något annat som gör det, menar Tilde, och det är goda gärningar. 
