Berättelser om det nya Sydafrika

Kan man som utomstående svensk på ett trovärdigt sätt gestalta människor och levnadsöden i det nya Sydafrika av  idag? Är det möjligt att med ett utifrånperspektiv komma under ytan på detta komplexa land som Sydafrika är idag? Ett land som med sitt mörka förflutna nu försöker hitta nya vägar in i ett nytt Sydafrika, vilket visat sig vara svårt och komplext och kommer att  ta  lång lång tid. Jag har med egna ögon mött Sydafrika under olika historiska faser; under apartheid, vid Mandelas frigivning och apartheidens avskaffande och så Sydafrika idag. Det är kanske därför jag blev extra nyfiken när jag hörde talas om Åsa Foster (läs presentation i Svd).

Åsa Foster debuterade i år med novellsamlingen ”Man måste inte alltid tala om det”; tolv noveller av varierande längd som alla skildrar människor i det nya Sydafrika. Hon rör sig mellan olika klasser och olika etniciteter, mellan rika och fattiga och mellan svarta och vita. Novellerna håller kanske en något ojämn nivå men många är riktigt starka och berör.

I en novell möter vi det svarta hembiträdet som varje måndag lämnar sitt hem och sin sjuke man i kåkstaden för att åka in till det finare vita bostadsområdet där hon tar hand om om den vita familjens hem och barn. En vit familj som inledningsvis verkar vara modern och progressiv i sitt bemötande av kvinnan. Hon är nästan som ”en i familjen” tills relationen sätts på prov.

I en annan möter vi den unge vite sonen till en farmägare som efter faderns död tvingas axla rollen som huvudansvarig på gården. Novellerna rör sig som sagt i varierande miljöer; på landet, i storstaden, ute i bushen, i en afrikansk by, i ett shoppingcenter, i enbart ”svarta” miljöer, i enbart ”vita” miljöer och i miljöer där de olika etniciteterna möts.

Jag tycker att Åsa Foster lyckas väldigt väl! Man känner de komplexa relationerna och man känner den rädsla och den oro som hela tiden lurar under ytan hos alla. Våldet ligger alltid nära till hands. Det finns där utan att det behöver benämnas eller sättas ord på det. Man känner det.. ”Man måste inte alltid tala om det”. Klart läsvärt och novellgenren är alltid lika uppfriskande som omväxling.