Tar till lurarna
När inte läslusten riktigt infinner sig lyssnar jag gärna på något istället. Det kan lika gärna vara en ljudbok som en podcast.
En av de bättre tycker jag är radioprogrammet Stil i SR P1. Jo visst, jag kan hålla med om att det kännas ytligt och oviktigt att lyssna på program om kläder och mode men det programledaren Susanne Ljung och hennes redaktion lyckas så bra med är att samtidigt ge lyssnaren en bild av en tid, ett skeende eller en person som verkligen fängslar. Intervjuer växlas med historieberättande och fakta, som sedan mixas upp med stilsäkra trendanalyser.
Nu senast om handlade det om Supremes – hur ett pärlband av hitlåtar och en glamourfylld garderob förändrade världen. En annan favorit var Preppy – världens populäraste (men tråkigaste) klädstil? Där vi får en inblick i livet i Ivy League, de åtta prestigefulla universitet som ligger på den amerikanska östkusten där bland annat Harvard, Princeton, Yale och Brown ingår.
Ibland bjuds det på gripande porträtteringar av ikoner inom designvärlden så som den japanske modeskaparen Kenzo Takada som började med två tomma händer, eller ikonen från 40-50-talet bakom legendariska “The New Look”. Ja visst snackar jag om Christian Dior.
Men det kan också vara mer reflekterande avsnitt så som Kvalitet, vad är det? – har snabbmodet fördärvat vår känsla för kläders kvalitet? eller Maskerad – varför tycker folk att det är så kul att klä ut sig? Ja allt från varför folk började gå i höga klackar och bära pärlhalsband till pyjamasar och manglingens historia avhandlas.
Allt som oftast i programmen görs referenser till kultfilmen Breakfast at Tiffany’s. Audrey Hepburns rolltolkning har inspirerat modeindustrin (och t-shirt-och-plansch-ekonomin) under ett halvt århundrande. En för övrigt roande och lite sorglig berättelsen om den unga kaffeflickan i NY som försörjer sig på att sällskapa rika herrar, skriven av Truman Capote. Jag rekommenderar den verkligen!
Nåväl, efter att under några veckors tid lyssnat på Stil har jag inte bara lärt mig mer om just stil, mode och dess historia utan även blivit inspirerad att läsa igen. På min läslista står nu:
• Truman Capotes In Cold Blood som han fick självförtroende att skriva efter att ha genomfört en framgångsrik bal för NY societeten.
• Jeffrey Eugenides The Marriage Plot om tre collegevänner från Brown University.
Så vad som först kändes som ett nederlag (att ha tappat läslusten och tagit till lurarna) visade sig istället bli en knuff framåt. Imorgon är det jag som går till bibblan!
Heja dig Pia! Ser fram emot recensionerna!
Lustigt att du skrev om Breakfast at Tiffanys. Det var ju den boken George Costanza i Seinfeld aldrig läste när han gick med i en bokklubb, så han trängde sig in hemma hos en okänd familj för att titta på filmen. 🙂
Ännu lustigare att jag sitter framför TV:n igår kväll och läser din kommentar och plötsligt dyker Seinfeld upp och just det avsnittet. Jag fick ett Capote-virus den där dagen så igår kollade jag även på filmen (Capote från typ 2003) – som utspelar sig under perioden (4 år) som han skriver In Cold Blood. En irriterande och självupptagen, men ändå briljant person verkar han ha varit. Vet du att han dessutom var BFF med Harper Lee?
Ja, jag har läst det nånstans. Synd att inte hon skrev fler böcker själv,
Tack för länken – Vilken märklig slump! 🙂