Katitzi – kom tillbaka!

Minns ni Katitzi-böckerna? Jag sträckläste dem som barn, och det var också dom som tände läslusten hos min storebror. Katitzi var våran barndomshjälte. En slags Madicken 2.0,  fast istället för att växa upp i en idyllisk sekelskiftesvilla bodde hon i tältläger runt om i Sverige, ständigt på resande fot. En romsk tjej i ett fördomsfullt Folkhems-Sverige, där hon inte tilläts gå i skola som andra barn. Men trots all stryk och alla motgångar var hon sprudlande, okuvad och ständigt hungrig på livet.

Varför ges inte Katitzi-böckerna i nytryck? Den tanken slår mig när jag läser Lawen Mohtadis utmärkta biografi över Katarina Taikon: ”Den dag jag blir fri” (Natur & Kultur).

Katarina Taikon var på sin tid romernas främsta förkämpe och talesperson, långt innan hon skrev de självbiografiska Katitzi-böckerna. Hon lärde sig inte läsa och skriva förrän i vuxen ålder och kom ut med sin första bok ”Zigenerska” 1963. I Lawen Mohtadis bok – ett viktigt stycke nutidshistoria! -beskrivs dåtidens Sverige som ganska hycklande. Vi berömde oss med att vara toleranta och medmänskliga och fördömde andra länders minoritetsförtryck – men glömde bort att sopa framför egen dörr. Vid den här tiden bodde romerna fortfarande i tältläger eftersom de förvägrades bostäder. Något Katarina Taikon var med om att förändra, med sina böcker och sin outtröttliga kamp. Hon kämpade också högröstat för romska flyktingar som överlevt förintelsen under andra världskriget.

Att hon sedan började skriva för barn istället för vuxna var en medveten strategi. Hon insåg att vuxnas fördomar sitter som berget. Det är den uppväxande generationen man kan nå. Det blev 15 Katitzi-böcker, som under 70-talet var bland de mest utlånade på bibliotek runt om i Sverige. Men 50 år gammal drabbades Katarina Taikon  av hjärtstillestånd och föll i koma. En viktig röst för Sveriges, och Europas, romer tystnade. Tyvärr har ingen lyckats fylla de tomrum hon lämnade efter sig.

Lawen Mohtadi har lagt ner ett gediget arbete på att teckna ett levande porträtt av Katarina Taikon . Hon har intervjuat hennes vänner, släktingar, bläddrat i tidningsklipp och lyssnat på intervjuer med henne i SR:s stora radioarkiv. Eftersom jag själv har tillgång till det kunde jag inte låta bli att söka på Katarina Taikon i arkivet, och mängder med intervjuer dök upp. Den allra första fick mig nästan att rodna av skam. I ett program vid namn ”Magasin Maskulin” (!) 1952 intervjuas den bara 20-åriga Katarina Taikon av en programledare (som låter som att han har ståfräs under hela intervjun) – om hur hon blev bortgift som 14-åring. Hon mjölkas på detaljer om hur hon fick dansa inför alla på förlovningsfesten och intervjun avslöjar på ett pinsamt sätt den exotism som präglade den tidens syn på romerna. Något Katarina Taikon själv  kom att kritisera skarpt, både hos kända filmregissörer ( i vars filmer hon medverkat) och författaren och ”zigenarvännen” Ivar-Lo Johansson.

I ett annat klipp berättar Katarina Taikon själv långt senare – om hur hon på en folkhögskola slog upp en uppslagsbok, Nordiskt familjelexikon från 1955, och fick läsa vad svenska barn lärde sig om romer. Att de  av naturen skulle vara tjuvaktiga, fega, hämndgiriga, lögnaktiga och lättjefulla. Det var dessa ord som fick henne att själv börja skriva – för att berätta sanningen om sin folkgrupp. (Om ni själva vill lyssna har jag samlat klippen här.)