Uppslukad av Min fantastiska väninna

Det var länge sedan jag uppslukades av en bok på samma sätt som jag gjorde med Min fantastiska väninna av Elena Ferrante (Norstedts). Men så är jag ju väldigt svag för böcker med myllrande persongallerier, mustiga miljöskildringar och vackert språk. Och denna bok har allt detta och lite till.

Handlingen, som utspelar sig i ett dammigt och fattigt kvarter i utkanten av Neapel på 50-talet, tar sin början när bokens två huvudpersoner Lila och Elena hunnit bli sextiosex år. Lila har försvunnit spårlöst och hennes son, Rino, tror att hon gömmer sig hos Elena och ringer upp henne. De båda väninnorna har dock inte haft kontakt på flera år. I ett försök att nå Lila och samtidigt rädda henne från glömska börjar Elena skriva romanen om deras gemensamma uppväxt och liv.

Det är en fantastisk skildring om vänskapens alla sidor, både de goda och de onda. Lila är den självklara ledaren, den snabbfotade, den våghalsiga, den kvicktänka och den elaka. Det är också Lila som visar sig vara skolans bästa elev trots att hon har lärt sig läsa själv och hon kommer etta på alla prov. Elena är den ständiga tvåan och finner sig i det- ett tag. De  båda vännerna sporrar dock varandra och skolgången utgör länge ett löfte om en bättre framtid för dem båda. Men Lila, dotter till skomakaren Fernando och hans hustru som båda är analfabeter, tvingas ge upp studierna medan Elenas far, som är vaktmästare i stadshuset, ser till att dottern får fortsätta att gå i skolan.  Detta präglar dem starkt som personer, deras vänskap och framtid.

Min fantastiska väninna är första delen i en svit av fyra som går under namnet Neapelsviten. Än så länge finns bara den första på svenska. Jag väntar dock otåligt på  den andra , Hennes nya namn, som ska komma i september!

Betyg: 5 pinglor av 5 möjliga