Ett perfekt bokomslag!

Bland årets Augustprisnomineringar är det flera titlar som känns spännande. Det är både välbekanta och obekanta författarskap för mig. Johannes Anyuru och Sara Stridsberg (en av pinglorna bloggade om Drömfakulteten förra sommaren) har jag läst tidigare och jag läser gärna något mer av dem. Göran Rosenbergs berättelse om sin pappa bloggade jag faktiskt om i somras och känner mig lite kluven till vad jag egentligen tycker. Nej, han är nog kanske ingen favorit hos mig till att vinna årets pris.

Någon jag däremot gärna skulle se belönas i år är Cilla Naumanns roman ” Springa med åror”  . En ny bekantskap för mig som jag framförallt drogs till tack vare det fantastiska omslaget; en bild på en målning av Karin Broos. Värmlands stolthet som nu slagit stort även i storsta’n. Jag skulle förövrigt inte ha något emot att hitta hennes konstbok ” Speglingar”  i julstrumpan i år.

Nå, tillbaka till Cilla Naumanns roman! En otroligt vacker och sorgsen skildring av framförallt vänskapen mellan sommarkompisarna Monika och Johanna, men också av relationen mellan en ensam mor och hennes annorlunda son och relationen mellan en moderslös dotter och hennes far. Vi följer berättelsens jag Monika – vänninnan, modern och dottern – på flera tidsplan samtidigt. Berättelsen växlar hela tiden mellan tidiga barndomsminnen, ungdomens bitterljuva somrar, de ensamma vintrarna, moderskapets första ängsliga år och så nuplanet som sakta leder oss fram till det oundvikliga smärtsamma slutet.

Augustjuryns nominering lyder:   ”Sommargästernas intåg i det halländska kustlandskapet och mötet mellan bonddottern och stadsflickan i en vild vänskap bortom föräldrakontroll och klassgränser är det minne kring vilket Cilla Naumanns roman Springa med åror cirklar. Med åren bleknar sommardrömmen och sanningen om klassamhället framträder. Kvar blir en ensam mor med ett annorlunda barn och en sträv verklighet att hantera. Springa med åror är en psykologiskt insiktsfull och skickligt komponerad roman som växlar mellan då och nu i en rörelse som driver mot sitt oundvikliga slut.”

En beskrivning som otroligt väl sammanfattar denna mycket läsvärda roman.

Och så var det det här med bokomslaget. Karin Broos bild av de två flickorna på bryggan vid vattnet, och den intimitet som genomsyrar bilden, passar så fantastiskt bra till Naumanns berättelse. Det är ett sådant enkelt och vardagligt motiv som ändå blir så stor och skön konst. Jag hoppas att detta blir 2012 års Augustprisvinnare!