Poetisk science fiction eller science fiction poesi?

Valet av nobelpristagare för mig blev Harry Martinssons Aniara. Ett rymdepos skrivet 1956 bestående av 103 sånger skrivna på en blandning av fri vers och versmått, korta sånger, långa sånger, fantastiska sånger, svårtolkade sånger, listan kan göras lång.  Här gäller det att hänga med i svängarna och jag har fått göra lite efterforskning och läst på om bokens innehåll och tolkning.

I boken får vi följa det som sker när rymdskeppet Aniara under en rutinflygning med 8000 emigranter flyendes från Doris (jorden), förstörd av människan genom kärnvapenkrig och miljöförstöring, på väg mot planeten Mars, hamnar i ett asteroidregn som gör att farkosten hamnar ur kurs och manövreringsfunktionen sätts ur spel. Med oförminskad hastighet försvinner Aniara ut ur vårt solsystem vidare in i evigheten.  Berättaren i boken är mimaroben som sköter om miman, en allvetande apparat som fångar upp tankar, känslor, drömmar och omvandlar den till bilder som tjänar som underhållning och tröst för de ombordvarande.  Vi får följa det öde som drabbat emigranterna på väg mot det slutgiltiga målet- döden.

Jag läste att många tolkar berättelsen som en skildring av människan sökande efter meningen med livet på färden mot den oundvikliga döden. Men Harry Martinsson hävdade att han skrivit dessa sånger som en varning till framtida generationer på grund av människans tendens att förstöra jordens alla naturtillgångar och vår miljö och faktiskt så känns boken högaktuell mer än 50 år efter det att den skrivits. Operan Aniara kan man nu se på Statsteatern i Stockholm och det finns till och med en Aniara dag den 12 oktober. Jag tycker många sånger är så vackert skrivna på ett ofta vemodigt vis och denna bok kan med enkelhet ligga kvar på nattduksbordet så jag kan läsa om en sång lite då och då.

Vi kom från Jorden, Doris land,

klenoden i vårt solsystem,

det enda klot där Livet fått

ett land av mjölk och honung.

Beskriv de landskap som där fanns,

de dagar som där grydde.

Beskriv den människa som i glans

sitt släktes likdräkt sydde

tills Gud och Satan hand i hand

i ett förstört, förgiftat land

kring berg och backar flydde

för människan: askans konung.