Småtrevligt, tänkvärt och ibland riktigt roligt

För några år sedan läste vi Bodil Malmstens, Priset på vatten i Finistère och vad jag kan minnas så gillade ingen av oss boken speciellt mycket. Det var i alla fall inte så att vi hoppade högt av entusiasm. Jag hade mer behållning av Mias goda soppa och franska ostar som hon bjöd oss pocketpinglor på när vi diskuterade boken. I sommar har jag läst Bodil Malmstens, De från norr kommande leoparderna och det var faktiskt riktigt trevligt. Hon har flyttat från Finistère till en annan fransk kuststad där atlantens vågor ger det vardagliga livet puls. Boken består av en samlig betraktelser ur vardagen med bilder.

 Jag förstår att Bodil Malmsten är en person som har mycket tid. Tid att betrakta, tid att tänka och tid att formulera det hon ser. Jag tänker ibland att hennes liv är lyxigt och avundsvärt. Tänk att kunna ägna dagarna åt att läsa franska tidningar, lyssna på intressanta debatter på radio och tv, läsa böcker, skriva lite när andan faller på, springa till vågornas skvalpande på långa sandstränder och få hjälp med allt vardagligt krångel – som internetopertatörer och spika upp hyllor – av en handlingskraftig granne. Men hennes liv verkar också vara fruktansvärt ensamt. Hon ägnar många rader åt att beskriva förlusten och sorgen efter sin bil – en Rover hon haft i många år. Jag tänker, men herregud det är ju bara en bil! Boken slutar med att hon bryter upp igen och lämnar Frankrike.

De från norr kommande leoparderna kan man läsa ut på några få timmar, eller ta en bit då och då. Jag tycker att många av Bodil Malmstens betraktelser är väligt träffsäkra och får en att småle. Några gånger skrattar jag högt, som när hon läser i tidningen om Putins syn på sig själv som sann demokrat och historien om regissören Roman Polanski.