Astrid Lindgren-nostalgi
Med risk för att anses komma dragande ”med gammal skåpmat” så måste jag bara få dela med mig av min Astrid Lindgren-nostalgitripp. Tillsammans med min lill-kille återupplever jag just nu några av barnlitteraturens riktiga pärlor. Högläsningen på kvällarna är näst intill heliga för oss båda två, kan det vara annat när man läser Bröderna Lejonhjärta? Vi har läst Ronja Rövardotter och Mio min Mio står på tur. Men just nu är det den, i mitt tycke, bästa av alla Astrid Lindgrens berättelser som förgyller våra kvällar. 
Jag kan aldrig sluta upp att förundras över denna magnifika berättelse! Det är ju så vackert! Jag har läst, lyssnat och ”sett” denna saga otaliga gånger och många är de repliker och citat som jag skulle kunna recitera. I berättelsen som utspelas i ”lägereldarnas och sagornas tid”, där kampen mellan ont och gott står i centrum, vävs flera stora livsfrågor in och utmanar läsaren, såväl den vuxne som barnet, att reflektera över de i livet svåra frågorna. Det är ju så hjärtskärande vackert med lilla Skorpan som i slutet tar Jonatan på ryggen för att kunna följa honom till Nangilima, men det är på samma gång också mycket svårt att som mamma förklara för sitt barn vad som faktiskt sker.
Utöver min nostalgitripp i Astrid Lindgrens värld som jag för närvarande alltså ägnar mig åt hemmavid, så har jag även förmånen att i jobbet få spä på med ännu mera Astrid. Tillsammans med en klass läser och analyserar jag berättelserna ur Sunnanäng, fyra kanske inte fullt lika kända berättelser men som även de har flera bottnar och handlar om livet och döden. Alla med barnet i fokus. Har ni inte läst dem så rekommenderar jag dem verkligen.
Det var när jag skulle introducera arbetet med Astrid Lindgen som jag hittade ett klipp på youtube där allas vår kära Astrid läser ur Mio min Mio ur Sagostunden (ni minns väl signaturen!). Underbar nostalgi för mig men också för mina elever märkte jag. Lyssna och njut!
Visst är kvällens lässtund en av höjdpunkterna på dagen. Jag och min dotter njuter och myser varje kväll med böcker. Nu är hon så stor att hon läser en del själv och därför har vi gjort så att först läser hon lite för mig ur en bok och sedan läser jag för henne i en annan.
Det bästa med lässtunden, förutom mysfaktorn, är att man får återuppleva gamla favoriter. Dessutom får man chansen att skaffa sig en del nya också :-).
Det där var ju ett bra tips, Pia!
För samtidigt som man gläds åt att barnen lär sig läsa på egen hand så sörjer man samtidigt lite att gå miste om högläsningsstunderna.
Gammal skåpmat är inte att förakta!
Jag försökte också läsa bröderna Leijonhjärta för pojkarna, men det gick tyvärr inte hem alls. Joar fick ett hostanfall som aldrig ville sluta (som att han smittades av Skorpan!) och Arvid tyckte det var tråkigt. Men de kanske var för små då.
Jag blir också alldeles gråtfärdig så fort jag tänker på Jonatan och Skorpan och när de hoppar ut genom fönstret. Så gripande! Mio min mio är ju också så gripande i början, innan Mio kommer till sagolandet.
Sunnanäng var ett bra tips. Hade nästan glömt bort den!
Jag hade samma känsla för några år sedan just med Bröderna Lejonhjärta och min son. Han var helt tagen av den boken och bar omkring på den och ville att vi skulle sitta och läsa om vissa bitar osv. Själv har jag alltid svårt att läsa högt ur den eftersom jag alltid börjar storgråta vid vissa avsnitt tex när man läser lappen: ”gråt inte mamma, vi ses i Nagiala” osv… Men som en ingång till att diskutera döden och vad som händer sedan är den ju helt outstanding tycker jag. Så används den ju mycket inom vården också för tex svårt cancersjuka barn osv…
Däremot läste jag precis Sunnanäng för dem i somras (de läser ju också själva nu, men ibland är det ändå mysigt att få till den där högläsningsstunden…) och den var ingen succé. Min dotter sa att nu orkar jag inte höra om fler fattiga torp och barn som dör… Hm… Jag tror också att språket var lite för svårt för dem. Det är mer gammeldags och högtravande än i tex Ronja, Mio min Mio osv.
Ja, jag tror att sagorna i Sunnanäng egentligen mer vänder sig till en vuxen läsare. Man luras av sagoformen och tror att det är för barn men det är ju som sagt ett ganska svårt och tungt innehåll.