Feelgood eller feelbad?
Före jul var vi pinglor trötta. Trötta på pandemi, mörker och böcker med elände. Vi valde att läsa ”Jul i krinolin” av Amanda Hellberg (Lovereads). Boken sades vara en ”oemotståndlig kärlekshistoria” och vi kände att det var vad vi behövde. Lite feelgood.
Vill direkt varna för att detta inlägg innehåller en del spoilers om boken.
Så hur kände vi när vi möttes efter genomläsningen? Stor irritation var nog den genomgående känslan. Definitivt mer feelbad än feelgood.
Egentligen är det inget fel på anslaget; fattig, men kaxig ung flicka möter rik äldre man (baron!), tycke uppstår, lite förvecklingar och sen får de varandra till slut. Helt OK! Och man hade såklart blivit jättebesviken om det sket sig för det kärleksfulla paret.
Det finns också intressanta historiska aspekter av kvinnors yrkesverksamhet, särskilt i detaljerna om karamellkokning som kan få det att vattnas i munnen även på en salt-och-fett-älskande person som jag.
Men. Sen vräker författaren på med mängder av underligheter som känns dels långsökta tidsmässigt (historien utspelar sig på 1870-talet) dels långsökta rent allmänt. Spökerier, HBTQ-medvetenhet, preventivmedelmedvetenhet, barn som gömts undan i flera år, svärfamilj som obegripligt nog verkar ha en hållhake på en baron och hjältinnan blir angripen av en utsvulten vargflock i en snöstorm och klarar sig med en skråma i armen.
Det är de här överdrivna händelserna som gör att vårt Pocketpinglebetyg tyvärr blir en överkorsad pingla.
