Assia Djebar förmedlar algeriska kvinnors röster

I början på 90-talet läste jag franska på universitetet och hade då förmånen att få läsa en litteraturkurs med inriktning på fransk litteratur från Maghreb. Ansvarig för kursen var själv från Marocko och brottades på många sätt med samma frågor som flera maghrebinska författare gjorde och kanske gör än idag.  Det handlar mycket om att befinna sig mellan två kulturer; en muntlig med rötter i en berberkultur/arabisk kultur och en skriftlig med rötter i kolonialmakten Frankrike.

Kursen inspirerade mig så att jag valde att skriva min C-uppsats om den algeriska författaren Assia Djebar och hennes författarskap där jag främst fokuserade på hennes kvinnoskildringar. En intervju med författaren i DN eller Svd gjorde att valet föll på just Assia Djebar, som var helt okänd för mig då, och jag måste erkänna att jag inte läst något av henne sedan dess.

Tills nu! När jag i en bokhandel, av en slump, råkar få syn på hennes roman Kärleken, Kriget (L’amour, la fantasia på franska) utgiven på Leopard Förlag. Kanske vore det en idé att återstifta bekantskapen med henne igen? Denna gång på svenska. För Assia Djebar omnämns ändå då och då i samband med spekulationer inför Nobelpriset.

Det visade sig bli ett något trögt återseende inledningsvis, men såsmåningom kom jag alltmer in i läsningen av denna mosaik av röster och bilder från Algeriets blodiga historia. Och det är just när hon låter kvinnornas röster tala som läsningen i mina ögon blir intressant.

Assia Djebar spinner på många trådar i sin roman där kapitlena ständigt växlar mellan flera olika perspektiv och tidsplan. Ett spår är ett egentligen självbiografiskt projekt där författaren återberättar minnen från sin egen barndom. Här görs många iakttagelser av kontrasten mellan hennes ganska ”moderna” uppväxt med nytänkande föräldrar och hennes kusiners uppväxt på landet hos vilka hon tillbringar somrarna och som i motsats till henne ”stängs in” och beslöjas. Själv går ”jaget” (den lilla flickan) i fransk skola och får på så vis ta del av två mycket olika världar.

Detta, att befinna sig emellan två världar på samma gång innesluten som utesluten, utgör också ett annat spår i boken där ett vuxet berättarjag reflekterar över sin kluvna relation till det franska språket (erövrarnas språk) och hennes sorg över att ha förlorat sina rötter i modersmålet. Franskan blir det intellektuella skrivspråket, frigörelsens språk, men på samma gång  känner hon att hon har förlorat något när hon överger stamspråken och arabiskan.

Ytterligare ett projekt i boken är att utforska berättelserna kring belägringen av Algeriet (1800-tal) och frigörelsen från kolonialmakten Frankrike(1900-tal). Om fransmännens ockupation av det vilda Algeriet finns flera skrifter nedtecknade framförallt av belägrarna själva. De var också män något som författaren ömsom refererar ömsom resonerar ikring. Det är här som läsningen går riktigt trögt för mig. Många detaljer om vunna slag och bekämpning av det algeriska motståndet får mig att tappa fokus något.

När hon sedan byter perspektiv (tid och genus) och övergår till att återge berättelser om frigörelsekriget vaknar mitt intresse dock på nytt. Nu är det kvinnornas berättelser som återges och dessa finns tills nu inte nedtecknade utan kommer till oss i form av ”röster” där författaren i ett kapitel låter oss lyssna på en kvinnas berättelse för att sedan i nästa kapitel föra ett resonemang kring kvinnorna och deras upplevelser. Vi får möta många olika kvinnoröster och här är det en annan ”historia” som skrivs, en historia om kvinnors och barns lidande och umbärande under ett långt och utdraget befrielsekrig.

Ja, ni märker att det här är en ambitiös roman som hos mig möter ett visst motstånd till en början, men som ändå känns otroligt läsvärd. Framförallt är den väldigt lärorik och man möter en kultur och en historia som man kanske inte känner till så väl. Läsningen väcker tankar och jag är glad att jag trots den inledande lite tunga delen ändå ”uthärdade” och på så vis fick ta del av dessa okända kvinnors röster.