Spännande men lite hafsigt av Connelly

Michael Connelly är en av mina favoritdeckarförfattare och jag hade ganska höga förväntningar på hans nya bok Fågelskrämman, där kriminalreportern Jack McEvoy är tillbaka som huvudperson.  McEvoy var huvudkaraktären i boken Poeten, som enligt mitt tycke är en av Connellys absolut bästa.  I Fågeskrämman beskriver Connelly den bistra verkligheten för tidningsbranschen och det förändrade medielanskapet och dess konsekvenser för journalistiken, vilket förstås är intressant för en gammal reporter som jag. McEvoy blir uppsagd från LA Times och ska innan han slutar lära upp den unga kvinnliga  multijournalisten som är billigare i drift för tidningen. Tillsammans börjar de undersöka ett mord, där offret hittats i bakluckan på en bil. Något som ser ut att vara ett gängrelaterat dussinbrott, visar sig vara något helt annat. McEvoy är återigen en raffinerad seriemördare på spåren och till sin hjälp får han, precis som i Poeten, FBI-agenten Rachel Walling. Mördaren visar sig vara en hacker som kan ta sig in i vilket datasystem som helst, mejla från olika personers konton, ta sig in i tidningens administrativa system och säga upp kotokort, vilket gör att han på ett utstuderat sätt kan manipulera människorna som är på jakt efter honom.

Michael Connelly vet hur man skriver en bladvändare och det är hög och intensiv spänning hela boken igenom. Men i Fågelskrämman märker jag att han haft lite bråttom – även om han kan hantverket. Slutet känns väldigt hafsigt och alla trådar knyts inte ihop på ett tillfredsställande sätt. Jag kan också tycka att mördaren känns lite för osannolik. Men boken är ändå en medelbra Connelly – och han håller hög klass även när han inte är som bäst.