Ajvide Lindqvist skrämdes oväntat lite

En varm sommarnatt i Stockholm vaknar plötsligt flera tusentals döda till liv. De är alla i olika gott skick beroende på hur länge de varit döda och de verkar alla drivas av en längtan att ” komma hem”. Samhället står lamslaget; hur ska man hantera alla dessa odöda? Visst känns det som om att det skulle kunna vara lite läskigt? Men läsningen av John Ajvides Lindqvists roman Hantering av odöda (Ordfront) blev en helt annan läsupplevelse än väntat.

Jag har tidigare både läst och sett Låt den rätte komma in som berörde mig på ett helt annat sätt. Framförallt den inledande mobbningsscenen har etsat sig fast i mitt minne, men det var också många gånger som jag tyckte att en del scener stundtals var på gränsen till för otäcka. Men jag blir aldrig så påverkad av Hanteringen av odöda trots att vissa scener med ganska ingående beskrivningar av de odödas kroppar och ögon är ganska magstarka. För det blir aldrig sådär krypande läskigt som i alla fall jag förväntar mig av en skräckroman.

Det som däremot berör mig oväntat mycket är de starka skildringarna av sorg och förlust vi möter i romanen. Händelserna utspelar sig under bara ett par dygn och utöver inslag av diverse objektiva redogörelser i form av utdrag ur polisrapporter, nyhetssändningar, reportage, nyhetsnotiser och liknande följer vi också parallellt tre olika familjer som alla förlorat en kär familjemedlem. En liten son och kärt barnbarn, en mamma och älskad hustru samt en trogen äldre make tillika morfar.

Jag konstaterar att mer än att vara en skräckroman med zombiesar så är detta en roman om den smärtsamma sorg vi människar kan drabbas av. Om att alldeles för tidigt förlora en älskad familjemedlem och om vad man är beredd att uthärda för att kanske kunna få denne tillbaka. Speciellt berättelsen om morfadern som lever för sitt kära barnbarn Elias och som överskrider flera moraliska gränser i sin desperation över att få tillbaka honom igen, liksom berättelsen om David, en man i vår ålder, som förlorar sin livspartner Eva och blir ensam kvar med sin lille son Magnus inför vilken han måste behärska sin förtvivlan och orka leva vidare, är vad som berör mig allra starkast. Det är en sorg man lätt kan leva sig in i och en sorg jag är livrädd för att jag själv någon gång ska drabbas av.

Så även om Ajvide Lindqvists skräckroman skrämdes oväntat lite så rörde den upp ganska starka känslor.