Svåra överväganden över fem små rätter

På en lyxrestaurang i Amsterdam sätter sig två till synes välartade par sig ner för att avnjuta fem komplicerade små rätter. Men det ska visa sig att den svårt överpretentiösa maten inte är till närmelsevis så komplicerad som bröderna Loheman själva, deras väna hustrur inkluderade, vilket författaren Herman Koch tugga för tugga målar upp i sin roman The dinner.

I början gillar man ena brodern bäst, får liksom sympatier för honom. För tänk hur svårt det måste vara att vara lillebror till en framgångsrik och dessutom ganska snygg politiker. För att inte tala om hans fru, vilken vän varelse hon verkar vara. Så förstående, stöttande och lojal. Och hospitaliserad har hon tydligen också varit det stackars livet. Klart hon måste vara en av de goda.

För inte kan väl den överlägsna uven till storebror som kandiderar till stadsminister vara värst sympatisk? Tuggar med öppen mun och smilar inställsamt mot andra gäster, väl medveten om att det kan ge honom en röst i valurnan. Och hans fru verkar ju vara ett riktigt nervvrak med rödgråtna ögon och flackande blick.

Men vartefter den lillfingerspekande servitören placerar den ena obegripliga rätten efter den andra framför dem målar författaren skickligt upp en mycket mer invecklad historia.

Samtalen som börjar som ett obetydligt utväxlande av hövlighetsfraser övergår snabbt till livsavgörande ställningstaganden och till den ofrånkomliga frågan om hur långt de var och en är beredda att gå för att skydda sina barn. Är de villiga att offra sin karriär, sin heder, sin mentala hälsa eller till och med sina egna barns framtid för sanningen?

Den holländske författaren har med sin bok fått stora internationella framgångar och det finns inte en bokhandel jag besökt här i USA det senaste halvåret som inte skyltat med The dinner på bästa hyllplats.

Betyg
Ska jag sammanfatta läsningen med ett ord måste det bli oväntat. För precis när jag tror att jag fått grepp om någon så vips säger eller gör hen något som gör mig alldeles häpen. För detta ger jag boken 4 av 5 pinglor. Kanske inte för att den är den mest välskrivna och intressanta boken jag läst på länge utan för att den lyckas hålla mitt intresse uppe boken igenom.