Sommarboken

Visst hissas förväntningarna på en bok med en sådan titel? Att Albert Bonniers förlag dessutom stämplat den som en Klassiker gjorde mig ännu mer benägen att ge den en chans.

Boken är skriven av Tove Jansson, javisst är det Mumin-Tove vi snackar om. I den lilla samlingen av berättelser reflekterar hon om kärlek, att bli gammal, att vara annorlunda, döden, rädslor – ja om svåra saker i livet helt enkelt.

Hon gör det på ett mycket tillgängligt och lekfullt sätt genom en farmors, en vuxen sons och dennes dotters perspektiv. På en ö i den finska skärgården under en sommar sover flickan i tält, röker farmor cigaretter i gästrummet och pappan installerar en plastkorv.

Låter kanske banalt sommarpluttigt men berättelserna har ett djup och ett Norénskt skimmer över sig. Tonen är rå men innerlig och det känns lite som om ön ligger granne med den mystiska Mumindalen.

Sommarboken lär vara Tove Janssons största succé efter muminböckerna och jag kan förstå dess storhet. Men först efter en liten stund, när man hunnit grubblat lite över den livrädda flickan  Hjördis som farmor bestämmer sig för att kalla Berenice för att hennes hår är drottninglikt eller metmaskens vedermödor. Då blir Janssons självklara budskap till mänskligheten uppenbart.

De korta små berättelserna om vänskapen mellan farmor och hennes barnbarn Sophia blir aldrig präktigt, tillrättalagt eller sötsliskiga. Bara ärligt, sorgligt och fint. Att Tove Jansson dessutom illustrerat några av berättelserna med enkla streckteckningar i svartvitt förhöjer faktiskt upplevelsen mycket.

Betyg
Så sammantaget måste jag säga att  den lilla boken med finurliga små berättelser blivit en sommarfavorit som kan stå i hyllan och tas fram under sommartid. Man behöver visst inte läsa de korta berättelserna i kronologisk ordning utan väljer med fördel ut en berättelse då och då.

Min favorit var nog Katten som handlar om okonstlad kärlek som inte kan tämjas och just därför är så eftersträvansvärd.