Snirklig berättarkonst i ”Kärlekens Historia”

En av pinglornas sommarböcker 2011 var Kärlekens historia (Brombergs Förlag) av Nicole Krauss. Efter de flertaliga positiva recensioner man hört och också vetskapen om hennes samhörighet med Jonatahan Safran-Foer (hennes make) och författarparet Paul Auster och Siri Hustvedt, båda populära hos flera av oss pinglor, så hade vi ganska höga förväntningar inför vår läsning.

Så härligt att inte behöva bli besviken! Här dras man snabbt in i flera olika människoöden; Leo Gursky, en ensam åldrande man som lever kvar i sina minnen av förälskelsen i flickan Alma som fanns i hans liv långt innan han kom till Amerika. Alma, en ung flicka som blir besatt av att spåra författaren till den mystiska boken som hennes mamma håller på att översätta. Almas lillebror, Pippi, som i sorgen efter att de förlorat sin pappa genomgår en slags religiös kris som leder honom på virriga vägar. Litvinof, en gång i tiden vän till den unge Gursky och som sedemera verkar som författare.

Navet i berättelsen är den mystiska romanen ”Kärlekens historia”  som på olika vis har en mer eller mindre avgörande betydelse för alla dessa fyra personers liv och också för många andra av bikaraktärernas liv. Det som också förenar dessa personer är längtan efter att bli sedd, att vara behövd av någon och att finna, eller återfinna, kärlek eller vänskap.

Krauss låter berättelsen växla mellan fyra olika plan (fem egentligen om man även ser till de utdragen ur ”Kärlekens historia, den mystiska boken) som återges på ett snirkligt och finurligt vis. Inte bara skiljer sig tonen i de olika berättarrösterna åt utan även typsnittet samt små symboler i inledningen till varje kapitel indikerar för oss vem som talar. Jag upplever ändå Leos berättelse som den mest centrala och bärande rösten i berättelsen då han också inleder och avslutar romanen.

Ibland kan jag kanske tycka att formen och strukturen står mer i fokus än själva berättelsen om Leo och Alma  (Krauss säger sig vara mycket fascinerad av just berättelsestrukturer och verkar ha utvecklat detta ytterligare i sin senaste roman Det stora huset) , men det är kanske att vara lite gnällig. För det är verkligen också en mycket rörande och fin berättelse om ensamma människor vilsna i sin tillvaro och i sina minnen.

Pinglornas gemensamma omdöme blev fyra pinglor av fem.