Atwoods fantastiska trilogi om vår framtida värld

Att Atwood är en favorit bland oss pinglor märks på de flertalet blogginlägg vi har haft om henne och de höga betygen vi gett till såväl Oryx and Crake som Syndaflodens år (den sistnämnda recenserade vi på uppdrag av Tara). Hennes sylvassa dystopiska skildringar av vår värld har inte lämnat någon av oss oberörd. Våra diskussioner om nassonger, crakianer, plebsområden och Guds trädgårdsmästare har varit livfulla och engagerade. Det som fascinerar med Atwoods framtidsskildringar är att de på samma gång som vissa inslag kan tyckas skruvade ändå ger känslan av att vi snart är ”där”. Det är fortfarande en värld vi känner igen, det är inte fullständig science fiction, och mitt i detta framtida kaos av genmodifierade djur och människor så finns det så mycket mänsklighet att identifiera sig med.

Det är just dessa inslag jag uppskattar som mest med den avslutande romanen MaddAddam där vi möter den före detta trädgårdsmästaren (en Eva) Toby som leder oss igenom berättelsen. Det är en väv av många berättelser som ska berättas för MaddAddam knyter nämligen ihop några av de lite löst hängande trådarna från Oryx & Crake och Syndaflodens år. Inledningsvis är det väldigt förvirrande (trots de resuméer som återfinns i början av romanen) då vi återstiftar bekantskapen med Snöman och Crakianerna från första romanen och och några rester av sekten Guds trädgårdsmästare från Syndaflodens år. En handfull överlevare befinner sig tillsammans på en slags lägerplats där de försöker att skapa sig en tillvaro av resterna av den sammanfallna världen. Samtidigt som vi får följa deras strävan och kamp så får vi flera återblickar till framförallt Oryx & Crake då Toby varje kväll försöker att förmedla en berättelse till Crakianerna som står villrådiga då deras skapare  inte längre finns och deras ”gud” – Jimmy-Snöman – ligger skadad och kraftlös.

Läsningen går inledningsvis väldigt trögt. Jag har svårt att greppa alla historierna och måste vid ett flertal tillfällen återgå till resuméerna för att försöka minnas vad som egentligen hände i de första delarna av trilogin. Det som ändå håller mig kvar i läsningen är Toby, som är en sådan mänsklig person som jag tycker om, och hennes kärlek till Zeb. Relationen är inte helt okomplicerad och Zebs berättele, som vi också får genom återblickar, är en viktig pusselbit i berättelsen. Han har levt ett rebelliskt liv och genom hans historia får vi många inblickar i hur samhället hade utvecklats under de sista åren då han rört sig isåväl Oryx och Crakes forskar-elitvärld och sekten Guds Trädgårdsmästares samhälle som i de farliga plebsområdena.

Det är en storslagen trilogi och en fantastisk värld som Atwood målar upp, men så här i efterhand måste jag nog säga att jag var starkare berörd av framför allt Oryx & Crake. För den som har läst de tidigare romanerna i trilogin är dock ändå MaddAddam ett måste. Ett mästerligt avslut!

Litet tips:

Margaret Atwood är den första författaren som lämnat ett bidrag till det fantastiska projektet ”Future Library”. Läs mer här!