Stoner – den perfekta romanen?

Det var egentligen ett bra tag sedan jag läste ut Stoner av John Williams (utgiven på Natur och Kultur) men jag har dröjt med att skriva om den eftersom jag på något vis har haft svårt att sätta ord på vad jag tyckte om den. ”Hypad” som den varit i media (se t.ex. Aftonbladet och Sydsvenskan) , på sociala medier och bland bekanta så hade jag höga förhoppningar på läsningen. Berömda författare som Ian Mc Ewan, Nick Hornby och Anna Gavalda har hyllat den och den har beskrivits som ”den fulländade romanen”.  På omslaget citeras Times, The Guardian och The New Yorker som alla lovprisar berättelsen.

Lika fantastisk anses romanens historia vara. Den kom ut 1965 i 2000 examplar, fick fina recensioner och såldes slut. Sedan ”glömdes” den mer eller mindre bort tills en förläggare återutgav den 2003. Nu, tjugo år efter författarens död, så är den enenorm  försäljningssuccé i Europa.

Så mina förväntningar var som sagt ganska höga och det är inte så att jag tycker att detta är en dålig roman. Tvärtom! Det är en mycket fin berättelse om en ung lantbrukarson som föddes i en fattig familj i centrala Missouri. Det är sent 1800-tal och familjen lever ett mycket enkelt liv präglat at av hårt arbete på gården. Pappan offrar ändock tid och pengar på att sonen William Stoner (vår huvudperson) ska få en utbildning och han skickas till en lantbrukshögskola. Tanken är att han sedan ska kunna ta över gården efter fadern. Någon annan framtid är inte att tänka på.

Alla studenter i USA var dock på den tiden tvungna att gå någon slags ”allmänbildningskurs” om amerikansk litteratur. Stoner drabbas av en stor fascination och kärlek till litteraturen. Så starkt att han hoppar av sina lantbrukarstudier och istället hänger sig åt intensiva litteraturstudier där hans specialité såsmåningom blir medeltida poesi. Åren går och Stoner, den enkle bondsonen, blir alltmer rotad vid universitetet där han genomgår en kulturell klassresa på flera sätt. Han blir såsmåningom lärare själv, en uppskattad sådan, men han lyckas aldrig riktigt avancera karriärsmässigt då han är motarbetad av vissa personer vid hans fakultet.

Romanen är stillsamt och enkelt berättad i rak kronologisk stil. Det tidiga 1900-talets historia präglat av bland annat två världskrig anas i periferin, i skuggan av den ”skyddade världen” vid universitetet. Vi får följa Stoners liv från födseln till hans död. Han gifter sig med en  överklasskvinna men äktenskapet förblir kallt och känslolöst genom hela romanen. Han har under en tid en älskarinna och det är väl under denna tid han ändå upplever någon sorts lycka. Han får en dotter som han älskar men tyvärr aldrig lyckas komma riktigt nära. (Dessa tre kvinnor är förövrigt ganska svåra att få grepp om för läsaren.) Ja, hans liv är stillsamt, strävsamt och sorgesamt. Han kämpar på i det tysta i sitt yrke och i sitt familjeliv. Han når aldrig några större höjder och såsmåningom dör han lika stillsamt och stoiskt som hans liv i övrigt har varit.

Det är verkligen en gripande historia i all sin enkelhet. Men att den skulle vara ”den fulländade romanen” ?Eller som New York Times (enligt bokomslaget) skriver: ”Stoner är någonting ännu mer unikt än en stor roman – det är en perfekt roman”. Nej, jag kan inte riktigt hålla med om det. Så märkvärdig är inte denna roman i mina ögon. Det är därför lite intressant att ta del av Sigrid Combüchens recension av romanen i SvD. Hon är inte alls imponerad! Tvärtom tycker hon att den är fylld av klichéer och hon kritiserar hårt kvinnoporträtten i romanen. ”Bokens kvinnor stämmer obehagligt väl överens med schablonerna i amerikansk universitetslitteratur. En frigid, intill efterblivenhet egoistisk hustru och en kravlös ung älskarinna vars sensualitet bara kan mäta sig med hennes forskartalang”. Ja, hon är som sagt långtifrån lika positiv som övriga kritikerkåren.

Riktigt så negativ är dock inte jag. Men jag har en liten spaning… Bland mina bekanta är det flera män som hyllar Stoner, många av de lovprisande recensionerna är skrivna av män och nu senast så har min make sällat sig till lovsången. Kanske är det så att denna roman något mer tilltalar män? Den har ju trots allt ett genomgående manligt perspektiv där en man strävar på i sitt yrkesliv, utan att någonsin riktigt ”lyckas”, samtidigt som han försöker att förstå sig på kvinnorna i sitt liv. En bok om manlig erfarenhet som andra män kan spegla sig i?  Ett traditionellt, men på samma gång, icke-traditionellt, porträtt av en man om en man. För mig är detta således inte den perfekta romanen men den är absolut läsvärd.