En omtumlande resa med Nam Le

Pocketpinglorna har läst den prisbelönta novellsamlingen Båten av Nam Le och läsupplevelsen lämnar oss både imponerade och tagna. Boken går till och med in på vår absoluta topplista med fem pinglor.  31-årige Nam Le är född i Vietnam, uppvuxen i Australien där han arbetade som advokat innan han flyttade till USA och gick författarskola.  I den inledande novellen går huvudpersonen på en skrivarutbildning på universitetet i Iowa och får besök av sin vietnamesiske far som rest ända från Australien. Jag får för mig att berättelsen är helt och hållet självbiografisk men är inte säker.  

Nam Le skildrar vardagens skrivövningar och umgänget med flickvännen, skrivkramp och diskussionen med en vän som tycker att det borde vara lätt för honom att skriva – med sin vietnamesiska bakgrund. Etnisk litteratur är het. Och om Faulkner som sa att vi måste skriva om de gamla sanningarna: Kärlek och vördnad och medlidande och stolhet och barmhärtighet och offervilja. Jag förstår att Nam Le har valt att inte enbart profitera på sitt etniska ursprung. Han vill skriva om det viktigaste i livet för alla människor oavsett etnicitet – det grundläggande mänskliga. 

I den första novellen skildras den ansträngda relationen till pappan, tillbakablickarna på den stränga och våldsamma uppfostran och faderns känslomässiga berättelse om massakern i hembyn Song My. De andra novellerna tar oss med på en resa med vitt skilda personer och låter oss stiga in i deras värld för en stund. Vi får uppleva vardagen för en pojke i Columbia som som värvats som torped av knarkmaffian, en amerikansk kvinnas besök i Teheran, en ung flickas liv och tankar i Hiroshima dagarna före atombomben och konstnären i New York som söker vård för sina blödande hemorrojder.  Den avslutande novellen Båten är djupt gripande och handlar om vietnamesiska båtflyktingar på väg till Australien.

Berättelserna är otroligt välskriva, varje ord har valts med omsorg och det är en ren njutning att läsa. Men det mest fanstastiska av allt är känslan av absolut närvaro, iaktagelserna av varje betydelsefull detalj. Det känns verkligen som jag är på plats i Columbia bland gatubarnen och som jag med smärta i maggropen ligger och lyssnar till bombplanen i Japan under andra världskriget. Det är helt otroligt att kunna skriva så om något som inte är självupplevt. För det känns som om Nam Le är alla de personer han skriver om – det är så autentiskt och äkta att jag som läsare förflyttas till en annan plats och upplever världen genom en annan persons ögon.

Båten är en novellsamling – men det känns lite som jag läst sex svindlande romaner. Hoppas att Nam Le skriver en roman nästa gång – det vill jag gärna uppleva.