Försenad recension av Arv och miljö – efter Det svenska styckmordet

Jag vill bekänna en sak. För flera år sen läste vi tillsammans en roman av Vigdis Hjorth. Det var då min tur att skriva en recension, men jag kunde bara inte – eftersom jag inte vågade skriva vad jag egentligen tyckte och tänkte. Och jag vill inte vara oärlig.

Att Vigdis Hjorth kan skriva fängslande råder det inga tvivel om. Det var själva grundpremissen jag tvivlade på. Men att misstro vittnesmål från ett offer, särskilt ett kvinnligt sådant – ett barn! – som utsatts för sexuella övergrepp, det kändes då som det mest diaboliska man kunde göra. Enkelbiljett ner till Cassius, Brutus och Judas i Dantes Infernos nionde krets liksom.

Arv och miljö är en typ av bok som var ganska vanlig när den skrevs. Inte en självbiografi, så man vet inte om den bygger på verkliga händelser, men alla förutsätter det. Författaren själv tar den enkla vägen och säger varken bu eller bä. Men den förmodade anklagelsen mot Vigdis Hjorths far hängdes ändå upp som ett Damoklessvärd över hans grav. Vilket fick författarens egen syster att kontra men en sorts motbok till försvar för fadern, med andemeningen ”jag känner inte igen mig i bilden” – något jag i vanliga fall ogillar. Ty man ska inte ifrågasätta ett offers berättelse. Det är ju det elfte budordet för 2000-talet! (Det tolfte är paradoxalt nog, i detta fall, ”Du skall icke skuldbelägga föräldrar”).

Problemet med boken var att berättelsen inte kändes trovärdig. Jag har svårt att tro på att man som barn kan förtränga traumatiska minnen, och sen plötsligt komma ihåg dem som vuxen. Ändå har experter på psykologi förfäktat denna idé, och vissa har blivit så tongivande att de påverkat rättsprocesser. Då har det inte bara handlat om domen över död man, för att citera Hávamál. Nej, det är levande människor som stått inför rätta och fått sina liv förstörda. Enligt författaren Christian Dahlström kan teorin om bortträngda minnen härledas till Sigmund Freud, vilket han skriver om i sin nya bok ”Den enda rätta läran – så förblindande psykoanalysen det svenska rättsväsendet” . Denna idé har på olika sätt fått konsekvenser för flera kända rättsfall. Exempelvis Tomas Qvick alias Sture Bergwall som erkände över 30 mord efter psykoanalys och Da Costa fallet.

Vi är många som sett dokumentärserien Det svenska styckmordet om det sistnämnda och förfasats. För en hel del blev det också en ögonöppnare, trots att den allmänt vedertagna bilden av obducenten och allmänläkaren som skyldiga utmanades redan 1999 av Per Linderberg i hans bok Döden är en man. Men en enda bok räckte inte för att tvätta bort stämpeln på de två anklagade.

Jag var bara tonåring när Catrine Da Costa mördades men jag minns det som igår, allt ifrån kvällstidningarnas löpsedlar till sketcher i SVT:s humorprogram Lorry som skämtade om att de friade fick behålla sina läkarlegitimationer. Underförstått att det var absurt. När det absurda i själva verket var hela rättsprocessen från början till slut – att döma av Dan Josefssons research.

Orsaken till att allmänläkaren ens blev misstänkt för styckmordet utan att polisen hittat någon koppling mellan honom och offret finner Dan Josefsson i det enorma intresset som media visade för incest på den tiden – något jag också minns tydligt. Du kunde en tid inte öppna en tidning eller se på TV utan att det handlade om incest. Det var dramaserier, nyhetsartiklar, en känd författare som började minnas övergrepp i barndomen och i vår lokaltidning läste jag ett reportage om en kvinna som bröt ihop hos sin son när hon återfick glömda barndomsminnen.

Något jag kom att tänka på när jag läste Arv och miljö, där det utspelar sig en liknande scen. Skillnaden är dock att huvudpersonen i Hjorths roman inte får några klara minnesbilder av övergreppen hon påstår sig ha upplevt. Ändå är hon fullständigt övertygad om att de ägt rum. När hon blir ifrågasatt av delar av sin familj framför hon som sitt starkaste argument en fråga: ”Men varför skulle hon ljuga?”. Och där tappar huvudpersonen all trovärdighet i mina läsglasögon. För det argumentet funkar bara på naiva människor utan livserfarenhet; en lögn kan vara till synes omotiverad. Personen som far med osanning kanske inte ens själv förstår att det är så. Måhända finner hon i den en efterlängtad förklaring till sitt eget mående?

Att lyfta på tabun, som gjordes på 80-talet i fråga om incest, är förstås viktigt. Men en sån massiv mediebevakning av ett enda ämne, där nyhetsmedia och underhållningsbranschen krokar arm, får bieffekter. Folk kan börja se spöken på ljusa dan. För allmänläkaren i Da Costa-fallet blev det ödesdigert. Han anklagades för incest av sin före detta fru efter att en dagisfröken påpekat att deras blöjbarn var röd i rumpan. När utredningarna inte fann stöd för övergrepp fattade hon andra misstankar mot sin man. För att göra en lång historia väldigt kort trodde hon att hennes då ettåriga dotter hade sett sin pappa stycka Catrine da Costa – och rättsväsendet trodde på henne.

I en ohelig allians trummade sen polisen och media in bilden av de två åtalade som monster i det allmänna medvetandet. Jan Guillou har kallat det en häxprocess, och det är inte bara han som ser likheterna. 1600-talets häxprocesser startade med en bok: Häxhammaren av Heinrich Kramer och Jacob Sprenger, som trycktes för första gången 1486 och blev vida spridd i Europa. På den tiden var dock inte media den snabbfotade tredje statsmakt det är idag. Istället fyllde kyrkan samma funktion i människors liv. Det som predikades där trodde folk på.

Efter att ha sett Det svenska styckmordet på SVT samt Historiska museets utställning om 1600-talets häxprocesser har vi pocketpinglor i diskussioner efteråt ställt oss samma fråga:

” Vad är det vi tycker är helt normalt idag som alla kommer förfasas över om 30 år? ”

En bra fråga, för det behövs kärringar mot strömmen – individer som vågar gå emot konsensus och säga ifrån. Men jag tror att många av oss egentligen har svaret inom oss själva – det är modet att uttala det högt som saknas. Idag är vi kanske inte så rädda om vårt eget skinn. Men måna om vårt anseende, och man vill inte heller såra eller kränka genom att misstänkliggöra ett potentiellt offer.

Maktanalysen ställer sig i vägen för moralen. Grupptrycket blir starkare än det sunda förnuftet. Jag tror botemedlet är att våga vara ärlig oftare. Därför skrev jag denna recension – sex år för sent.