Vackert och viktigt om bins betydelse för mänskligheten

Binas historia av norska Maja Lunde (Natur och Kultur)…Vilken vacker och smart berättad historia! Titeln kanske främst tilltalar biologiintresserade men låt dig inte avskräckas även om du inte tillhör den gruppen, Binas historia är en fantastisk roman som borde läsas av alla med samhällsintresse.

Tre olika berättelser som utspelas i olika världsdelar och tidsepoker vävs samman till en historia där bisamhället och dess betydelse för hela mänskligheten utgör den röda tråden.

Boken tar avstamp 1852 i England där biologen William lever (desillusionerad över livet som mest blivit en försörjningsplikt för de många döttrarna och ende sonen). Tiden räcker inte till för att forska och han går in i en djup depression. När han till slut tar sig ur apatin fokuserar han all sin energi på att bygga en helt ny sorts bikupa som ska ge honom och sonen ära och berömmelse.

I USA, 2007 möter vi biodlaren George som försöker odla bin på ett hållbart sätt, men han kämpar mot storskalighet och massproducerade bikupor och bisamhällen som transporteras runt över hela USA för att pollinera stora, ensidiga frukt- och bärodlingar. Men den ekonomiska verkligheten tränger sig på och även George måste göra avkall på sina ideal.  Från olika håll börjar dock rykten om en mystisk bikollaps höras. Allt fler gårdar drabbas och så småningom är kollapsen ett faktum även hos George.

I framtidens Kina år 2098 lever kinesiskan Tao i en värld där bina helt har försvunnit. Efter binas kollaps i mitten av 2000-talet råder matbrist i världen  och befolkningen har minskat rejält. I Kina tvingas människorna på landsbygden arbeta 12 timmar om dagen för att göra binas jobb – det vill säga pollinera frukt- och grönsaksodlingar för att få maten att räcka till. Tao och maken drömmer om ett annat liv för sin treåriga son. Men på en av deras få lediga dagar drabbas familjen hårt av en händelse som förändrar allt.

Med ett enkelt och okomplicerat språk lyckas Maja Lunde gestalta människorna och miljöerna på ett närmast filmiskt sätt. Jag tycker mycket om hennes sätt att hela tiden göra små subtila kopplingar mellan de mänskliga relationerna i samhället till relationerna i bisamhället.

Allra starkast blir det i den dystopiska framtidsskildringen av storstaden Beijing. En megastad idag som 2098 är tömd på människor. Kvar finns bara barn och gamla som lämnats för att dö – precis som bin lämnar sina gamla och unga när bisamhället kollapsar.

Boken lämnar en mycket obehaglig känsla över att vi gång på gång försöker tämja naturen för hårt och vilka konsekvenser det kan få – i det lilla och det stora.

Boken får fem av fem soliga pinglor av mig.