Fartfyllt och spännande med lagom mycket skröna
Tänk om någon av de stora dammarna vid kraftverken i Lule älv brister? Visst är det osannolikt, men det skulle bli en katastrof av stora mått. Stora delar av befolkningen i Luleå och älvdalen skulle behöva evakueras och fly undan det forsande vattnet. Så scenariot i Mikael Niemis bok Fallvatten är inte helt och hållet en skröna – bara lite. Fallvatten är en fartfylld berättelse, både spännande och underhållande – full av vanliga och udda karaktärer, vars öden vi får följa under kampen undan vattnet som ursinnigt forsar fram och ödelägger allt i sin väg. Det är berättelsen om en jättelik tsunami som skär fram genom det annars så lugna norrbottniska samhället där människor lever sina liv.
Vi får följa flera karaktärer – alla utmärkt beskrivna och hur de drabbas av katastrofen i ett slag. Det är arbetaren på kraftverksdammen, som hyser ett inneboende hat mot kvinnor, speciellt akademiker som inte har vett att sätta sig ner och ta en fika. Där finns också helikopterpiloten som övergetts av sin fru och planerar att ta sitt liv genom att flyga in i en bergvägg och karriärsamen hemma på semester från London i sin röda sportbil.
Speciellt udda är berättelsen om den utbrända lärarinnan på akvarellkurs, som stör sig på den unge uppmärksamhetskrävande och oförskämda killen som deltar på kursen tillsammans med de andra damerna i medelåldern. Berättelserna om personernas öden i väntan på och under flykten från katastrofen vävs samman på ett sätt som är spännande och underhållande. Som alltid med Niemi är det ett inslag av skröna i berättelsen, men inte på ett sätt som stör.
Jag läste Populärmusik från Vittula när den kom ut och tyckte mycket om den. Uppföljaren Svålhålet – berättelser från rymden tyckte jag tyvärr bara var konstig och sedan dess har det inte blivit någon mer Niemi. Nu är jag glad över att att ha återupptäckt denna personliga röst från norr. Jag läste boken i samma fart som det forsande vattnet, den fascinerande historien fullkomligt virvlar fram i rasande tempo. Fallvatten får fyra av fem pinglor.
Åh den här är jag jättesugen på! Och din beskrivning gör inte suget mindre. Men den finns väl inte på pocket än?
Får Atwood vibbar. Naturen tar över liksom, men troligen utan nasonger här. Berättelsen gör mig nyfiken, man vill ju väldigt gärna veta vad som händer med alla karaktärer.
Låter bra! Undrar om han inspirerades av Vildhussen och Döda fallen?
Nu har jag läst den… orkade inte vänta på pocketboken. Vilken otrolig och annorlunda berättelse. Precis som du säger, man forsar fram i boken, med uppspärrade ögon och kan knappt andas. Jag var helt slut när jag läst klart den och det gick fort. Rekommenderas starkt!