Rosenberg i faderns fotspår
Göran Rosenberg har alltid framstått för mig som en mycket klok och välformulerad man och efter att ha sett honom tala om sin senaste roman Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz (Bonniers förlag) i vårens Babel så blev jag sugen på att läsa den. Man kan kanske tycka att det redan finns en uppsjö av böcker som talar om de ”överlevandes” historia men flera recensenter har berömt Rosenberg för hans roman och bl.a. kallat den för en ”mäktig och tankerik berättelse” (Svd). Så det var med ganska höga förväntningar som jag tog mig an läsningen, men nu sitter jag här och vet faktiskt inte riktigt vad jag ska skriva. 
Göran Rosenberg försöker följa i sin faders fotspår på hans väg från Auschwitz (som fadern lyckades undkomma med blotta förskräckelsen då han turligt nog sorteras ut för att bli slavarbetare vid en fabrik i Tyskland vid krigsslutet) via de olika ”uppehållen” till Södertälje, platsen som blev faderns sista uppehåll innan han valde att ta sitt liv när Göran fortfarande var bara ett barn. Med journalistisk noggrannhet letar sig Göran Rosenberg tillbaka till utgångspunkten för resan. Vägen går via minnen, brev, tidningsartiklar och andras berättelser. Rosenberg gör även en egen resa och besöker olika platser i Polen och Tyskland och samtalar med människor som delger honom platsernas historia. Fokus ligger främst på de olika ”platserna”, framförallt den sista platse, Södertälje, och deras påverkan på människorna som vistats där. Södertäljes historia som stad upptar en stor del av romanen. Rosenberg försöker att förstå och finna svaret till faderns svårmod via de platser som fadern upplevt.
Stilen och tonen varierar ganska mycket genom berättelsen och samma sak gäller för min personliga läsupplevelse. Journalistisk prosa varvas med mer skönlitterära inslag och det är här som jag ibland blir lite tveksam till vad jag tycker. Ibland känns det nästan lite krystat då meningarna vindlar långa och omständiga och bildspråket blir onödigt tungt. Ibland känns texten oerhört personlig, då man kan känna smärtan hos såväl sonen som hos fadern, och ibland är texten mer neutral och vetenskapligt färgad när Rosenberg gör långa historiska utvikningar. Det är således en mycket lärorik och intressant läsning men ojämnt medryckande vilket gör att jag har svårt att sätta något helhetsomdöme på romanen. Ni får helt enkelt läsa den själva.
Jag tror att jag begränsar mig till att läsa din bra-iga recension, Mia. För det är just när författare har svårt för att sålla bland sitt hårt fram-researchade material och inte lyckas slita sig från en endaste tanke eller strof som jag som läsare får vansinnigt svårt att hålla engagemanget uppe. Trots att innehållet och budskapet är viktigt.
Men hur moget är det av mig att dissa en bok jag inte ens läst? Till hans försvar kan jag referera till en intervju med Rosenberg och hans dotter inför lanseringen av boken. Den såldes in som en ljuvligt, känslosam roman om en far och en son. Vilket den ju delvis också verkar ha varit.
Smaken är ju olika och en del kanske tycker att det som känns omständligt och överlastat – är ”mäktigt”. Min smak är mer åt det avskalade hållet. Det här låter lite för tungt och tråkigt för att jag ska känna mig sugen på att läsa, denna säkert mycket genomarbetade bok.