Karlstad Zoologiska – Hanna Hellquist
Detta är en bok med ett numera ganska vanligt tema, flickor och deras frånvarande egoistiska fäder (medan trygga mamman hamnar i bakgrunden, grå och tri
st). Att jag tog med denna bok berodde nog främst på att den innehåller korta kapitel som kan läsas lite då och då (mellan doppen i poolen…) och att det utspelar sig i Karlstad miljöer. Så den slank ner i resväskan.
Nästan varje kapitel handlar om djuren som passerat genom Hannas uppväxt. Det är hundratals djur, sköldpaddor, papegojor, getter, ormar, apa, säg något hon inte haft….(förutom häst som hon var rädd för) Roliga och sorgliga episoder som när mamma smugglar ormar i behån, paddan i blomkålssoppa, råttor i mikron och inte att förglömma allergiska Göran. Men det handlar egentligen mer om Hannas relation till sin pappa som är både kärleksfull och ångestladdad. Pappan, karlakarlen som seglar iväg och är borta under långa perioder. Hanna som tycker det är jobbigt att åka till sin pappa på helgen, då vad som helst kan hända. Samtidigt som hon försöker vinna pappans uppmärksamhet genom att vara honom till lags. Som i kapitlet med Hanna och underlaterna. Vilken udda och annorlunda uppväxt!
Undrar om Hanna aldrig varit arg på sin pappa?
Jag kan tycka att kapitlen blir något enformiga mot slutet. Det blir mer som en samling av småcharmiga berättelser än en enda. Kanske var det tänkt så?
Slutligen så funderar jag på när ska det skrivas om spännande mammor som får bete sig precis som de vill och ändå bli förlåtna i slutet??
Har också läst boken men kunde inte riktigt fångas. Känndes lite som om hon gärna ville vara en intressant, rolig och djup figur på en och samma gång och resultatet blev lite…. ja lite för desperat. Som en som säger bajs i en stor församling bara för att få lite uppmärksamhet. Hade hört att hon var en jättebra radiopratare (har ännu inte hört henen i den kanalen) men någon stor skribent är hon dock inte ännu.
I samma veva läste jag även Alex Schulmans självbiografiska bok om sin barndom och den gav mig tvärt om en mycket positiv överraskning. Till skillnad från Hanna lyckades han fånga mig som läsare och göra sin skildring intressant, rolig och djup – på riktigt.
Men håller definitivt med dig Anna – att en motsvarande hyllning till/berättelse om en till skyarna höjd kvinna/mamma skulle vara intressant att läsa. Men antagligen svårt att finna.
Håller också med beträffande mammorna! De ni nämner är ju toppen av isberget när det gäller självbiografier om relationer med komplexa pappor. Åsa Lindeborgs ”Mig äger ingen”, Cecilia von Krusenstjernas ”Sprickan i Kristallen” om pappan P G Gyllenhammar, Sigge Eklunds ”Det är 1988 och har precis börjat snöa” är andra exempel.
Man undrar varför alla vill skriva om sina pappor?
Har inte läst Hannas bok än. Vi jobbade ihop på TV4 Värmland, och dina intryck av henne Pia stämmer ganska bra. Hon är en väldigt charmig och rolig person, högljudd och fullkomligt gränslös!
Men här kommer lite inside information: Hon skrev den här boken väldigt snabbt. Jag ringde henne förrförra sommaren att göra en intervju, vilket hon tackade nej till eftersom hon inte hade tid. Hennes bok skulle nämligen lämnas in till förlaget några dagar senare senare. ”Hur långt har du kommit då?” undrade jag. ”Jag har inte börjat än”, blev svaret.(!)
Och så finns det dom som jobbar i flera år med sin debutroman…
Intressant info, Hedvig!
Har inte läst Hanna Hellqvist men Pias beskrivning är precis det intrycket jag fått av henne när hon deltagit i en del pratprogram på TV. Hon vet inte riktigt hur hon vill vara förutom att hon vill sticka ut på något vis.
Mammahyllningar håller jag med om att det finns alldeles för lite av. Pappor verkar få bete sig hur som helst och ändå glorifieras. Vad säger det om jämställdheten?
En fin mammahyllning är annars Mustafas Cans Tätt intill dagarna.
Jaaaaa åhhhh den är jättefin!