Smärtsamt om slaveri
Nästan sju år efter att ha knockats av en av de bästa böckerna jag läst har jag äntligen fått stiga in i Jesmyn Wards förunderliga värld av magisk realism igen.
Först och främst vill jag tacka bokförlaget Forum för att de översätter hennes böcker. Översatta böcker säljer ju allt sämre, så allt färre ges ut av de stora förlagen. Vilket ger oss en situation där vi svenskar ”går miste om betydelsefulla författarskap och står utanför det internationella samtalet”, för att citera svenska förläggarföreningens vd Mikaela Zabrodsky i en rapport från 2023.
Ankdammen Sverige blir ännu mindre.
Och Jesmyn Wards författarskap vore det en skam att gå miste om. Så fort jag öppnar hennes senaste, ” I den blinda världens djup ”, i översättning av Joakim Sundström, fjättras jag av hennes sagolika språk. Bara första meningen:
” Det första vapnet jag någonsin höll i var min mors hand ”.
Ward utför mirakel med orden på ett nästan kusligt sätt. De tränger in i medvetandet och dyker upp i ens drömmar – både på natten och i vaket tillstånd.
I den förra boken behärskade hon den magiska realismen på ett lika mästerligt och sömlöst sätt som Selma Lagerlöf och Gabriel García Marqués. Så där så att det övernaturliga känns helt naturligt – en del av vardagen! Tyvärr lyckas hon inte fullt ut med det konststycket här. Paradoxalt nog var kontakten med andevärlden mer logisk i ”De dödas sång”, medan den nu känns…lite krystad. Som ett element författaren lagt till för att berättelsen inte ska bli för outhärdlig för oss läsare.
Boken handlar om flickan Annis, som växer upp i fångenskap på ett plantage under det amerikanska slaveriet. Efter att hon skilts från sin mor av sin far, tillika ägare, blir hon själv såld. Vi får följa henne på vad som inte kan beskrivas som något annat än en dödsmarsch. Mot New Orleans och slavmarknaden där, för att sen hamna på ett plantage som är om möjligt ännu värre än det första. Annis och hennes olyckskamrater behandlas värre än djur. De får arbeta omänskligt hårt, plågas, straffas och får inte ens mat – det får de liksom fixa själva, ständigt med risk för att anklagas för stöld av den fruktansvärda plantageägarinnan. Det enda som får Annis att härda ut är hennes ständiga kontakt med anden Aza.
En stor skillnad mellan De dödas sång och I den blinda världens djup är att den här boken är mycket mer intensiv. Vi är hela tiden i Annis huvud. I den förra boken fick vi följa berättelsen ur flera perspektiv: Pojken Jojo, hans mamma Leonie och hans mormor och morfar. Det gjorde den mer lättillgänglig, och färgrik. Den här berättelsen känns mer svartvit – vilket kanske ligger i ämnets natur.
Om man inte har läst någonting av Jesmyn Ward tycker jag man ska börja med den förra boken. Själv hoppas jag, av ren egoism, att Jesmyn Ward i nästa bok återvänder till nutid. Även om det förstås inte går att skriva tillräckligt många böcker om det här skamliga kapitlet i USA:s historia.
Andra böcker vi pinglor läst i ämnet är bland annat Den underjordiska järnvägen av Colson Whitehead och En välsignelse av Toni Morrison. De fick, liksom denna bok, fyra pinglor av fem möjliga.
