Krigets kvinnliga ansikten

Vad gör kvinnorna egentligen medan männen dödar varandra i krig? Den traditionella uppfattning är att hon är ett passivt offer som håller ihop det hemmavid medan hon oroligt väntar på den återvändande maken. 2015 års nobelpristagare i litteratur, journalisten Svetlana Aleksijevitj vet annat. I boken Kriget har inget kvinnligt ansikte redogör hon för tusentals kvinnors roll i Röda armén.

Genom en lång rad kvinnoporträtt berättar hon om stridande kvinnors upplevelser av att, sida vid sida, strida med männen under andra världskriget. Miljoner kvinnor deltog inte enkom i omvårdande eller administrativa roller, utan som fullt stidsredo som prickskyttar, piloter, stridsvagnsförare och spanare.

Nobelpristagerskan hävdar att kvinnor har en förmåga att uppleva kriget mer intensivt och därmed att deras berättelser därmed spegla det på ett annat sätt än vi är vana vid. Mindre fakta och statistik, mer känslor som berör inpå bara skinnet.

I boken ger hon korta, korta glimtar ur sitt stora intervjumaterial med överlevande sovjetiska kvinnor. Det handlar om hur det är att vara kvinna i kriget, deras längtan efter medmänsklighet men också om dödandet, och om livet efteråt.

Medan männen blev hjältar när kriget var över var det ingen som ville kännas vid, än mindre gifta sig med, en ”så’n där halvmessyr till krigshora”. Så från att varit förvånansvärt jämställda i krigsföringssammahang är det ändå kvinnan som är den stora förloraren när kriget slutligen är över.

Betyg
Aleksijevitj representerar den genre av författarskap som kombinerar djuplodande journalistik med det skönlitterära formatet. Vi har sett det många gånger förut och visst adderar det ett extra lager av intresse om en vet att det är på riktigt. Men där denna växande skara av författare alltid riskerar att gå fel är när dom inte orkar sålla bland allt sitt reserchade material.

Trots att Kriget har inget kvinnligt ansikte inte bara bjuder på utbildande utan även engagerande läsning lyckas den ändå inte gripa tag om hjärteroten så där rejält som en skulle vilja. Den lyckas helt enkelt inte helt beröra oss pinglor. Vår analys är att det liksom blir lite rumphugget med så många berättelser på en och samma gång. Vi hade istället gärna fått några färre djuplodande kvinnoportätt serverade där utrymme för att skapa en mer omfattande relation till varje kvinna erbjudits. För det tycker vi att dom förtjänar. Varenda en av dom.

Så betyget blir typ 3,5 mycket viktiga och engagerade men ändå känslomässigt bortkopplade pinglor av 5 möjliga. Tyvärr. Jättesynd.