Att föda ett barn tar för lång tid

Pocketpinglornas allra första bok hette Ta i tu och är skriven av Kristina Sandberg. Den valdes av undertecknad och trots sitt retrofräcka omslag fick den väldigt låga betyg. Nu har jag gett författarinnan en andra chans med den lovordade Att föda ett barn.

Sandberg vurmar för den utsatta kvinnan. I Ta itu var det den missförstådda och destruktiva mamman och i Att föda ett barn möter vi den mycket unga modern som försöker vara till lags och passa in.

Kristina Sandberg sommarpratade i P1. Hon berättade att boken bygger på samtal med hennes mormor.

Den första boken i Sandbergs uppmärksammade trilogi upplever jag mer som någon typ av tidsdokument, snarare än en roman. Det är ett mycket ingående porträtt av en kvinna född på 30-talet som, för att komma hemifrån och få distans från en trasslig kärleksrelation, flyttar till tätorten Örnsköldsvik där hon tar jobb som servitris på ett konditori. Den 20 år äldre Thomas och hon blir ett par och ett barn blir född. Ja det är väl det. Typ.

De många sidorna i boken dryper av Majs skuld och skam. Skammen över att bli ”på det viset” utan att vara gift, skulden över att lämnat sitt bonniga ursprung i Östersund och samtidigt en skam över att inte var fin nog för Thomas familj. Sorgen över att hennes egen familj inte ens ids ta sig till bröllopet, skammen över sin missförstådde makes alkoholism, den ständiga osäkerheten på vad som är rätt och fel, om vad hon förväntas göra och inte. Ängsligheten omsveper hela Maj som en tung blöt, filt. Hon är helt enkelt en kvinna som konstant balanserar på gränsen till nervsammanbrott.

Visst tycker jag synd on henne, stackars lilla Maj men samtidigt gör hon mig vansinnigt irriterad. Så irriterad att jag stundom kokar eftersom hon personifierar offerkoftan och att kokettera med okunskap och bristande erfarenhet är inte det minsta charmigt i min bok.

Jag inser givetvis att Maj är en produkt av sin tid och att det sannerligen inte var lätt att vara kvinna i detta sammanhang, att jag borde vara en stöttande medsyster och se hur hon utkämpar en inre strid så energislukande att hon bara inte orkar ta tag i det runt omkring sig. Jovisst ser jag och förstår och visst ger Sandberg mig en något större förståelse för den generationen kvinnor och hur deras samtid format dem. Kuvat dem. Men ändå…

Betyg
Jag stämmer dessvärre inte in i den lovsång som ljudit över boken men jag blev ändå positivt överraskad. (Men från bottennappet Ta itu kanske det inte var så svårt.) Som den matnörd jag är så gick jag även igång på alla ingående presentationer av välkänd husmanskost, supersvenska bakverk och husmorstips om hur en diskbänk ska blänkas. Dock kommer jag inte att slänga mig över nästa del i trilogin men jag utesluter inte att jag kanske kommer att plocka upp den senare. Det blir 3.5 segdragna pinglor av 5 möjliga.