Ensam i Berlin – en riktig bladvändare

Så här 25 år efter murens fall är ju metropolen Berlin högaktuell igen. Därför vill jag passa på att tipsa om en riktigt bra bok med denna fascinerande stad som fond. Ensam i Berlin av Hans Fallada är ett lågmält mästerverk om vanliga tyska människors motstånd under nazitiden som man inte får missa!

Året är 1940 och i huset på Jablonskistrasse 55 bor det skötsamma arbetarklassparet Otto och Anna Quangel. De har en son som tvingats ut i kriget för att kämpa för Hitlers tredje rike. När beskedet om att han stupat kommer med ett brev på posten rasar makarnas värld och de släpper loss en stark, men lågmäld, vrede över ”führerns skitkrig”.

De inleder sitt eget krig mot nazismen genom att på olika platser runtom i Berlin lägga ut hundratals små handskrivna kort som ifrågasätter nazismen och Hitler. Korten kan plockas upp av vem som helst men är livsfarliga för såväl upphittaren som kortskrivaren.

Boken är uppbyggd som en thriller och en av huvudpersonerna är mycket riktigt en ihärdig kommissarie som gör allt för att hitta kortskrivarna som med åren börjar bli ett irriterande problem för naziregimen. Det är en otroligt spännande katt- och- råttalek där han kommer makarna allt närmare.

Men hade det bara varit en thriller hade boken varit betydligt plattare, det som gör den så intressant är de initierade skildringarna av hur naziregimens förtryck yttrar sig i vardagen för tyskar som inte valde att göra karriär inom partiapparaten. Angiveriet, rädslan, misstänksamheten, brutaliteten, förhören, skenrättegångarna och SS:s övergrepp skildras trovärdigt.

Boken bygger på Falladas egna upplevelser under kriget och den gavs ut för första gången 1946, men det är först de senaste åren, långt efter författarens död, som boken blivit en internationell bästsäljare. Den återupptäcktes av en förläggare på det franska förlaget Denoël som fascinerats av en gammal översättning. Det stora intresset förklaras med att tiden kanske först nu är mogen för berättelser om att det också fanns detta slags motstånd i ett Tyskland där det kollektiva medlöperiet (med undantag för några kända motståndare) varit den internationellt vedertagna bilden.

Jag uppslukades fullständigt av Falladas lågmälda och humoristiska språk och berättelsen om makarna Quangel lever kvar länge, länge efter att man läst klart sista sidan. Betyget blir så bra det kan bli, fem pinglor av fem möjliga.