Kärleken blev mitt vapen av Soheila Fors – Pippi från Kurdistan

Pippi Jûrab-boland. Så hette boken som Soheila fick av sin pappa 1976 under en resa in till staden Quasr Shirin. Den oväntade presenten gjorde ett outplånligt intryck på 9-åriga Soheila:

” Jag läste om väskan med guldpengar som tjuvarna försökte ta. Det var fantastiskt att tänka sig att en liten flicka kunde stå emot de vuxna. Om en nioåring som Pippi kunde göra det kunde väl jag, tänkte jag. Pippi var stark och försvarade alltid de svaga…”

Från privilegierad dotter till en emir, till kommunistisk gerillasoldat i Iran, misshandlad invandrarkvinna i Sverige och nu en förkämpe och skyddsängel för förtryckta medsystrar. Det är Soheilas livsresa som hon beskriver den i sin självbiografi ” Kärleken blev mitt vapen”. Att Pippi Långstrump kom att bli en frihetssymbol och förebild för Soheila verkar logiskt med tanke på det arbete hon uträttar idag. Bland annat driver hon Saras hus i Karlskoga – ett skyddat boende för män och kvinnor som flyr från hedersvåld.

”Kärleken blev mitt vapen” kan läsas som ett inlägg i debatten om hederskulturen, som aldrig tycks stilla trots att det nu gått 12 år sen det som blev en väckarklocka för svenska myndigheter: mordet på Fadime. I sin bok beskriver Soheila mekanismerna bakom det förtryck som hon själv och hennes medsystrar utsatts för. Hon förklarar det varken med religion eller patriarkat, utan en gruppkultur där individen är inget utan sin familj eller klan. Soheila ger orädda förslag på lösningar och levererar ganska frän kritik mot det svenska samhället och dess sätt att handskas med problemet.

Men bokens behållning är också barndomsskildringen. Läsaren bjuds på minnesbilder,  kryddade med stor detaljrikedom, som hjälper oss uppleva Soheilas barndom  i Iran på 70-talet och framåt. För mig som växte upp i Pippis Långstrumps land under samma tid känns det som att resa flera hundra år tillbaka i tiden – till ett feodalsamhälle. Soheilas familj var av gammal kurdisk härskarsläkt. De bodde före revolutionen i ett stort palats med många tjänare, kockar och till och med en amma (!). Dofterna, färgerna, människorna görs levande genom Soheilas minnen, som hon fått hjälp att nedteckna av Ingalill Bergsten.  För mig är 9-åriga Soheilas resa in till Quasr Shirin 1976 central för hela hennes historia, och det som komma skall. Inte bara på grund av första mötet med Pippi. Soheilas högt älskade pappa var nyss hemkommen efter fyra år i shahens fängelse och skulle nu anmäla sig hos polisen. Men först gick han och två andra män från deras stam in för att svalka sig på ett tehus.

”…Det var en mycket varm dag.  Jag fick stanna i bilen. Att en flicka – eller kvinna – skulle få gå in på ett tehus var helt otänkbart. Tehuset var männens värld. Kanske var det där och då – i den stekheta bilen där jag var tvingad att sitta och vänta – som fröet till ett tehus för kvinnor föddes?”

Idag har Soheila Fors öppnat världens förmodligen enda tehus för kvinnor i Karlskoga, Karlstad, Jönköping och fler är på gång. Tanken är att bryta den isolering som många invandrade kvinnor befinner sig i här i Sverige. och istället erbjuda en kärleksfull gemenskap.