Auster i mitt bokhjärta

I Orakelnatten, en i raden av oförglömliga romaner av mästerförfattaren Paul Auster, möter vi Sidney Orr, en man som ändrar sitt liv när han inser hur mycket det styrts av tillfälligheter.

Favoritförfattare avnjuts bäst i kombination med choklad och en ohälsosamt mjölkig kopp kaffe.

Sidney är en ganska arm krake; en sjuklig och inte speciellt framgångsrik författare, med en ung och vacker fru, Grace som jobbar långa kvällar medan Sids krämpor och skrivkramp tilltar hemma i Brooklynlyan.

En dag tar Sid en promenad i grannskapet och hittar en skrivtillbehörsaffär där han finner den ultimata blåa, portugisiska skrivboken som mirakulöst släpper lös hans skrivklåda och fantasi.

En fascinerande parallell berättelse växer fram om en krigsveteran, om ännu en förvirrad medelålders litterär man och om ett än mer komplicerat äktenskap. Ytterligare historier om mördade bebisar och ett bibliotek fyllt av telefonkataloger från andra världskriget vecklar ut sig.

Just det här exemplaret hittade jag i ett antikvariat i NYC i vintras och längtat efter ett bra tillfälle att läsa den.

Och hela tiden finns den naturliga kopplingen till Sid och hans värld där en filurig kinesisk immigrant, en afrikansk prinsessa, en döende kompis, en kriminell ungdom tillsammans med avancerade sexuella eskapader och spännande slagsmål utgör naturliga inslag.

Relationen till sin fru Grace är Sid väldigt mån om. Han känner sig både förundrad och djupt tacksam över att någon som hon val att leva med någon som han. Så när hon en dag bryter ihop i baksätet av en taxi tvingas han se verkligheten, som han troligen förträngt under lång tid, som den verkligen är. Från att vara åskådare i sitt eget liv börjar Sid ta sitt öde i egna händer.

Skrivstil
Auster ger i Orakelnatten läsaren berättelser i berättelsen. Trots tvära kast och i stor utsträckning drömlika och surrealistiska partier (i sann Austeranda) är det inte svårt att hänga.

Ett skrivgrepp som underlättar och förundrar (innan man hajar  och bara älskar det) läsaren är att han använder långa fotnotspartier för att utveckla parallella händelser eller fördjupningar, för att inte ta fokus från den huvudberättelse han för tillfället koncentrerar huvudtexten på. Mästerligt! En fröjd att läsa och jag kommer på mig själv med att le för att det är ett så jäkla genialiskt författargrepp.

I boken tar författaren fotnotstekniken till en ny nivå.

Betyg
Ja, att Mr Auster är min absoluta favoritförfattare är väl ingen hemlighet numera, det har jag ju med all sköns tydlighet givit uttryck för här på bloggen flera gånger. Så självklart ger jag boken 5 underhållande, beundrande och fascinerade pinglor av 5 möjliga.

Mr Austers kritiker menar ofta att han skriver ”gubbigt”, och javisst ofta handlar det om ganska avskyvärda herrar med för dålig självkritik och låg självkänsla. Men författarens sätt att porträttera dessa trasiga och ömkliga människor med alla sina fel och brister är alltid en njutning att läsa och med sin fantasi och berättarkonst tar han alltid läsaren med på oförglömliga tripper. Amen.