Ett notoriskt otroget svin, eller…

Mest hela tiden har man lust att ge huvudpersonen Yunior en kick i baken och be honom dra dit pepparn växer. Men så vill man ändå förlåta och hoppas på det bästa för honom.

Författaren Junot Díaz  har hyllats och tagit emot Pulitzerpriset för sin Oscar Waos korta förunderliga liv. Förväntningarna på hans nästa bok har varit skyhöga och den senaste tiden har jag inte sett en enda topplista som inte innehållit This Is How You Lose Her.

Yunior är huvudperson i båda böckerna. Han är från Dominikanska republiken och invandrade med sin familj till USA när han var liten. Denna historia delar han för övrigt med författaren. Yunior lyckas slutligen ganska bra här i livet och jobbar som vuxen som lärare på MIT. Precis som författaren.

Men vägen dit
Ojojoj… hoppas verkligen inte att Díaz är precis lik Yunior för jösses sicken kille att ställa till det för sig. Förutom att var en allmänt stökig och irriterande person som alltid hamnar i skiten är han notoriskt otrogen. Ja han är kort och gott en präktig skitstövel.

Orsakerna är många så som exempelvis en väldigt dålig relation till fadern, en otrygg uppväxt med en hårt kämpande moder, droger, misshandel och en bror som dör. Ja det är klart att det sätter sina spår i en liten kille som ska växa upp och bli man, helt utan förebilder, ja utan några förutsättningar alls egentligen.

Så i de nio berättelserna växer en bättre förståelse för killen fram. Att se någon man älskar långsamt dö, att som invandrare bemötas med rasism och bittert få erfara utanförskap och att inte veta hur man gör för att varken ge eller ta emot kärlek har skapat Yuniors beteenden och den person han blivit.

Det råder ingen tvekan om att Yunior är svag, karaktärslös, ansvarslös – ja lösaktig i största allmänhet. Men han är ingen dålig människa. Som äldre reflekterar han över sitt leverne och faller i djup ångest och depression (som han så klart som vilken medelålders åldersnojig person världen över som helst försöker bota med gymnastik i olika former). Men hans längtan och strävan efter kärleken är orubblig, trots att han även på äldre da’r har uppenbara problem att få till det.

Betyg
Junot Díaz skriver mycket passionerat och initierat och man riktigt känner både hur flisorna ryker och passionen ångar. Om man hade kunnat spanska hade dessa känslor säkert förstärkts ytterligare eftersom ”spanglish-ska” uttryck nyttjas flitigt. Speciellt i skarpa lägen så att säga.

Förutom en lektion i kärlek (ja mer en förteckning över hur man inte bör göra) gör novellerna även klart för att Amerikas behov av att väsentligt förbättra sin integrationspolitik är alarmerande och ger läsaren en viktig påminnelse om att inte döma personer efter första intrycket.

För detta delar jag ut 4 välförtjänta pinglor av 5 möjliga.