Magi? Nej, bister och hård verklighet

Låt mig presentera Maria Kardborn, en kär vän som gjort oss den stora äran att gästpingla sin senast lästa bok:

Tusen tack hjärtat! /Pia

Jag säger det direkt – den som väntar sig att Harry Potter känslan ska skönjas i J.K Rowlings första vuxenbok, The Casual Vacancy, göre sig icke besväret. Den här boken är så långt bort från Harrys värld det går att ta sig; faktum är att i den här boken finns inte minsta lilla antydan till magi – bara en oerhört bister och smärtsamt hård verklighet.

Den bakomliggande berättelsen är ganska enkel och grå. I det lilla idylliska samhället Pagford ska den engelska motsvarigheten till stadsdelsnämnden ta ett beslut om förlängningen av hyreskontraktet för stadens avvänjningsklinik. Händelser långt tillbaka i tiden har gjort att det upptagningsområde som kliniken har är till största delen en förfallen stadsdel som geografiskt borde tillhöra den angränsande staden Yarvil, och i stadsdelsnämnden pågår en debatt rörande om stadsdelen och kliniken verkligen ska fortsätta vara stadens ansvar. Nämnden är delad och striden het. När en av förespråkarna för klinikens fortsättning dör och lämnar en tom plats i nämnden börjar striden om platsen, och i förlängningen den röst som kan tippa vågskålen åt båda hållen.

J.K Rowling visar upp ytterligare en sida av sitt författarskap

Grått och trist. Ingen magi.
Det man klart och tydligt känner igen från Rowlings andra böcker är hennes förmåga att knyta ihop alla lösa trådar samt det stora och genomarbetade persongalleriet hon presenterar. Hennes förmåga att belysa båda sidorna av en människas liv, både den man visar utåt och den som finns bakom stängda dörrar, är imponerande och den verkliga vinningen av boken. Egentligen är det ingen av de oerhört många karaktärerna man odelat kan sympatisera med. Det finns ingen hjälte och ingen räddare (kanske med undantag av den avlidne nämndemannen Barry), men det finns heller ingen tydlig antagonist. I galleriet finnas allt från den engelska överklassen till den prostituerade och drogberoende mamman till Krystal, bokens 16-åriga medelpunkt.

Då boken ännu inte är översatt till svenska läste jag den på engelska och då gällde det verkligen att hålla tungan rätt i munnen. Mycket av dialogen består av engelsk landsbyggdsslang vilket inte direkt är min specialitet och det ska bli intressant att se hur översättaren lyckas överföra det i en svensk version.

Det är kanske mest i språket man ändå som läsare känner igen Rowling. Jag saknar de långa, snärtiga diskussionerna från Potter-böckerna, men fast språket är oerhört mycket grövre  och kärvare kan hon även i denna bok med några få ord skapa en hel värld för läsaren att gå in i. Det är dock ingen rolig värld hon ritar upp, men det är kanske mest för att man som läsare vet att den här gången är den inte påhittad. Den finns där, troligen precis utanför ens egen dörr.

Vad tyckte jag egentligen om boken?
Den är tung men läsvärd. Hade jag haft möjlighet hade jag sträckläst den, både för att man nästa behöver det för att inte tappa bort vem som är vem, men också för att den griper tag i en och ruskar om. Jag ger den 4 av 5 pinglor.