Geniförklara kvinnor!
Var det nån som såg Babel när förekomsten av genier diskuterades i torsdags?
Den norske succéförfattaren Karl Ove Knausgård gästade programmet. Han har fått oerhörd uppmärksamhet för sin 6-delade romansvit ”Min kamp” (!), som är självbiografisk (vad annars?). I böckerna lämnar han ut sitt liv, sin roll som pappa och första fyllan, och på köpet har han självklart geniförklarats… Men finns det verkligen genier? Frågar sig kulturprogrammet Babel.
Bra fråga! Och en ännu bättre kommer här: Varför finns det bara manliga genier? Ingmar Bergman, Lars Norén, Mikael Persbrandt… tom Tomas Di Leva blev geniförklarad på 80-talet (innan han självutnämnde sig till profet och började sälja kosmisk kärlek för pengar) Och gemensamt för de flesta manliga genier är ju också att de får bete sig hur svinigt och manschauvinistiskt som helst. Något som uppmärksammades stort efter Katarina Wennstams senaste bok Alfahannen (som satte fokus på sextrakasserier i film- och teaterbranschen) Men hur många kvinnliga genier kan ni räkna upp?????
Det är dags att geniförklara några kvinnor tycker jag! Fram med förslag!! Ett första kommer här: Mia Skäringer. Har ni sett hennes föreställning ”Dyngkåt och hur helig som helst”?
Föreställningen har ju lånat titel från Mias bok, som är ett välredigerat hopkok av krönikor ur tidningen Mamma, och inlägg från hennes blogg. Den som läser för en stunds avkopplande skrattsalvor blir gruvligt besviken! Denna bok är motsatsen till all glättighet. Den är tung, svart, svårmodig (och lite blodig). Lockar mer till gråt än skratt. I likhet med Karl Ove Knausgård är den mycket självutlämnande, både av Mia som ung och Mia som mamma. Den stora skillnaden är väl kanske att den bygger på texter som redan publicerats, medan Knausgårds romansvit inte ens är färdigskriven än(!)
Mia Skäringer var definitivt en av höjdpunkterna bland SR P1:s Sommarpratare 2009. Jag hade förväntat mig ett prutt-flåsigt program, men istället landade hennes nakna, rörande och krassa texter som en knytnäve mitt i magen. Berörde mig mer än jag någonsin hade kunnat ana eller velat erkänna. Men varför kommer inte dessa texter att gå till historien, likt ”Scener ur ett äktenskap”? Varför kommer inte Mia att utgöra ett kapitel i gymnasisters framtida litteraturstudier? Eller kommer hon det? I så fall ska jag vara den första som med glädje ber om ursäkt för att jag hade fel.