En smärtsam mor-dotter-skildring från Paris

På det lilla förlaget sekwa hittar man en massa spännande franskspråkig litteratur. Jag har tidigare läst och bloggat om den lilla vietnamesiska pärlan Ru som tydligen nu är aktuell för pris för¨årets översättning”. Nu har jag hittat ytterligare en liten pärla nämligen Vi ses på Place de la Sorbonne av Justine Lévy. Författaren debuterade med denna roman 1995 och var då endast 20 år gammal. Den beskrivs som en generationsroman och blev mycket omtalad när den kom ut bland annat för språket men också för dess självbiografiska drag. Justine Lévys far, Bernard Henri Lévy, är en känd företagare, författare och filosof och hennes mor, Isabelle Doutreluigne, är (eller var) en fransk fotomodell.

Det är just en dotters hat-kärleksrelation till sin mamma som står i fokus i berättelsen. En mamma som verkar ha levt ett destruktivt och experimenterande liv som var svårt att förena med modersrollen.  Samtidigt var hon en rolig och varm mamma som artonåriga Lousie (vår huvuperson) skulle kunna göra vad som helst för . Lousie fick tidigt lämna mamma för att bo hos sin pappa och mamman blev en sådan där ”helgförälder” som ibland fixade till fantastiska upplevelser men lika ofta (om inte mer) svek och inte höll sina löften. Många gånger fick den lilla flickan ta den vuxnes roll som till exempel den gången då hon räddar henne tillbaka till livet efter att mamman (eller Alice som hon väljer att kalla henne) tagit en överdos. Hon skulle kunna gör vad som helst för sin älskade mamma!

”Mamma, min mamma, jag skulle så gärna vilja hjälpa dig, låt mig hjälpa dig, låt mig vaka över dig. Men mamma hör inte, hon har aldrig velat lyssna, hon låter inte någon vara snäll mot henne.”

Det är just ett sådant här svek som Lousie funderar på om hon har råkat ut för ytterligare en gång. Hela romanen utspelar sig nämligen på ett café där Louise sitter och väntar på mamman som plötsligt sökt upp henne efter flera månaders tystnad. Louise väntar och väntar, beställer in en purjolökspaj, kaffe på maten och så ytterligare något mer under det att hon fortsätter att vänta. Hon är van vid att vänta och det är något hon någonstans accepterar hur arg och besviken hon än blir.

”För hon kommer ju. Det är trots allt det som är det väsentliga: mamma kommer alltid till slut.”

Under denna eftermiddag som vår huvudperson väntar så dyker hon ner i sina minnen och det är alla dessa minnen som utgör romanen. Olika scener och händelser som satt sina spår. Det är smärtsamt och fint på samma gång. En fin läsupplevelse som ger mersmak och lyckligtvis så finns det mer. Justine Lévy är aktuell igen med en uppföljare; En ovärdig dotter, där vi får möta samma mor och dotter fast femton år senare. Nu är mamman döende i cancer och dottern gravid med sitt första barn. Med hjälp av mammans anteckningar försöker dottern pussla ihop en bild av mammans liv för att kunna förstå och kunna gå vidare i sin egen kommande mor-dotter-relation. Den läser jag gärna!