En historienörds bekännelse: Jag, en Tudorfrossare!
Varför Gregory är bättre på att skildra 1500-talets England än Mantel.
Jag tänkte komma ut. Som Tudorfantast. Ja jag är en sån. Så till den milda grad att Facebook också fattat det. Mitt flöde översvämmas av poster om Henrik den åttonde (han med 6 fruar som halshögg två), hans mor Elisabeth York (Den första Tudordrottningen efter rosornas krig), den olycksaliga Anne Boleyn, med flera fascinerande gestalter.
Nu är detta inte nåt intresse jag fått på gamla dar, redan som barn skrev jag en bok om Henry XIII. Den var ganska kort, men noggrant illustrerad och min pappa som var historielektor på gymnasiet förklarade att detta var en essä och att jag borde visa den för min fröken. Vilket jag gjorde, och tyvärr skrattade hon ut den. Något jag blev mäkta upprörd över, minns jag. I efterhand har jag förstått att jag var ett ganska autistiskt barn, som nördade ner mig i olika ämnen istället för att träna på att typ hjula vilket säkert gjort mig mer populär bland jämnåriga.
Men Tudorfantast, det är jag minsann inte ensam om att vara! Det har skrivits mängder av böcker om Tudor-eran och historien om Henrik den åttonde och hans äktenskap, framför allt med Anne Boleyn, har filmatiserats otaliga gånger.
Nu har jag läst ut den sista delen i en serie om tre romaner av Hilary Mantel om Thomas Cromwell, Henrik den åttondes storsigilllbevarare (”lord privy seal”). En uppkomling som lyckades arbeta sig upp till den absoluta makttoppen i 1500-talets England för att bli en bondkatt bland hermelinerna, det vill säga hertigar och baroner. Cromwell kan liknas vid Sveriges Jöran Persson. Menar då inte en felstavad variant av vår forne (s)tatsminister, utan Erik XIV:s närmaste man, som liksom Cromwell fått stå syndabock för många av sin konungs missgärningar.
Sista delen Spegeln och ljuset kom ut 2020 och orsaken till att det tog så lång tid för mig att avhandla hela trilogin var att jag försökte läsa den på originalspråket. ”Hur dålig är jag egentligen på engelska?! utbrast jag förtvivlat i mitt sinne medan jag slog upp typ vart tredje ord. Till sist gav jag upp och lånade en svensk version på bibblan. Vilket var ett snilledrag för förstod då att jag inte är så uselt bevandrad i engelska språket ändå – Mantels språk i boken är nämligen extremt ålderdomligt, med ord som missfirma, hugsvalla och pudeur. Klart jag inte förstod dem i engelsk version! För övrigt var bibliotekslånet ett lyckokast i ett annat avseende: Boken är över 800 sidor lång, och påminnelserna från bibblan att lånet var på väg att löpa ut, de behövdes.
För ärligt talat kändes romanen mer som ett jobb än förströelse, mitt stora Tudorintresse till trots. Även om den helt klart utökat min vokabulär av synonymer (vilket absolut behövs i de flesta svenskars fall vill jag påstå) måste jag säga att romanen som sådan är överskattad. Mantels serie har hyllats av flera som en av de främsta romansviterna, men som romanbygge är den sista delen faktiskt ganska misslyckad i mitt tycke. Den hade tjänat på att skäras ner med två tredjedelar (vilket tyvärr är fallet med många ambitiösa romanprojekt nuförtiden, Lars Myttings Hekneväven är ett aktuellt exempel där man undrar var redaktören höll hus, men det är en annan historia). Först under de sista 80 sidorna, när Thomas Cromwell gradvis förlorar kungens gunst för att obönhörligen störtas ner från sin upphöjda position, blir romanen fängslande. Detta sista skeende som – förstås – slutar i ännu en halshuggning på Towern för påstått förräderi är också skickligt och spännande återgivet. När boken är utläst kommer jag ändå på mig själv med att sakna Cromwell i mitt liv. Något också Henry XIII ska ha gjort, när hans mordiska lynne tillfälligt stillnat och utbytts av ruelse.
Ingenting kan dock stoppa mitt Tudorfrossande och jag längtar så efter att se filmatiseringen, ”Wolf hall”, som nu går på BBC. Till min obeskrivliga glädje har SVT redan köpt in den senaste säsongen och börjar visa på juldagen! Som substitut fram till dess har jag plockat upp en bok av Philippa Gregory: en annan författare som nördat ner sig i Tudoreran, med titlar som Den andra systern Boleyn och den vita drottningen, och de har också filmatiserats. Hennes böcker har alla, till skillnad från Mantels, ett uteslutande kvinnligt perspektiv på detta intrigata terrorvälde. Jag misstänker det vara orsaken till att hyllningarna från kritikerkåren uteblivit. Men jag tycker faktiskt hennes böcker är bättre än Hillary Mantels.
