En pappa som är en son

Pinglornas favorit, Jonas Hassen Khemiri har äntligen släppt en ny roman efter tre år av tystnad. Pappaklausulen bjuder på ett familjedrama med starkt inslag av vardagsrealism.

Äntligen är Pocketpinglornas favorit är tillbaka med en ny roman.

En pappa som är en son kämpar. Kämpar med att vara den perfekte fadern, sonen, partnern, brodern, stå-upparen. Pappan som är en son kämpar med allt. Kanske mest med sig själv.

Pappan som är en farfar kämpar inte alls. I alla fall inte som det verkar. Han tycker sig liksom ha kämpat klart. Känner att hans familjemedlemmar borde kämpa mer. Speciellt pappan som är en son.

I vanlig ordning är Khemiri en ordets mästare. I en artikel inför valet blev jag åter påmind om hans briljans och träffsäkerhet. Pappaklausulen är också oerhört välskriven, tät och stilsäker men i mitt tycke inte alls lika originell som alla hans tidigare mästerverk. Istället för att historien tar höjd, svävar bortom det mellanmjölkiga och får läsaren att tappa andan lägger sig ett frustrerat tryck över bröstet bestående av vardaglig ångest och tristess.

Jag har full förståelse för att berättelsen har större relevans för småbarnsföräldrar – före-detta och dom som är mitt i det – men det är ändå något som fattas. Det Khemirska författartrollspöt nådde inte ända fram för att generöst strössla med sin stjärnglans. Men visst är Pappaklausulen fortfarande väldigt bra. Speciellt när den vuxne sonens och den sjuke, åldrande pappans relation – reglerad av  pappaklausulen – står i fokus. Då är det riktigt bra.

Betyg
Jag ger – vad jag uppfattar som den självbiografiska boken – 4 starka pappapinglor av 5 möjliga.