Skvaller eller äkta känslor
Jag kan uppriktigt säga att jag inte är särdeles intresserad av vad kändisar har för sig bakom lyckta dörrar. Dels för att löpen aldrig känns så värst verklighetstrogna, dels för att det inte spelar så stor roll om en konstnär, författare eller artist exempelvis har skilt sig så länge en kan njuta av deras alster.
Men så pratade jag med en riktigt härlig Kulturkofta om Martina Haags senaste bok Det är något som inte stämmer. Jag har inte läst något av henne innan men har förstått att det är ganska pruttrolig läsning där hon driver med kvinnligheten i allmänhet och sig själv i synnerhet.
Lite motvilligt men ändå mycket ärligt rekommenderade denna Kulturkofta ändå Haags bok. Motiveringen var att den var ärligt och naket berättat. Jag blev nyfiken och slog till.
Efter att nu avslutat den korta och lättlästa boken kan jag väl hålla med min vän. Den ändrade absolut min förutfattade mening om författarinnan som en som bara slänger klichéer och skämt omkring sig till höger och vänster för att samla snabba flabbpoäng.
Den kändes faktiskt väldigt utlämnande och beskrev hur en offentlig kvinna (med för många likheter med författarinnan själv för att en ska kunna utesluta att boken inte är självbiografisk) som blir bedragen och lämnad av sin offentlige make och hur hon jobbar sig igenom minuter, kvartar, timmar och dagar för att ta sig upp till ytan igen.
Samtidigt som den verkligen känns äkta är det svårt att inte tolka den som något annat än enoffentlig hämndaktion på och smutskastning av den bedragande maken. Alltså jag vet inte, inte för att han inte förtjänar det, men ändå, hur intressant blir det? Men kanske är det dom där 5 kr per såld pocketbok som lockar. Jag menar det gäller ju att smida medan järnet är varmt…
Betyg
Jag tyckte ärligt att den var läsvärd. Men där liksom stannade det. Det var mer som ett fördjupat skvaller med äkta innehåll än ett alster med litterära ambitioner. Jag kan tro att skrivandet var en renande och läkande process för författarinnan själv men hur det påverkar dom gemensamma barnen är jag inte helt klar över. Betyget blir hur som helst 2.5 självutlämnande pinglor av 5 möjliga.
http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/martina-haag-det-ar-nagot-som-inte-stammer/?utm_source=facebook&utm_medium=page&utm_campaign=dn
Och jag har precis lyssnat på den! Min första ljudbok… (extrem late adopter när det gäller andra bokformat…). Och jag håller med dig Pia. Väldigt självutlämnande. I ljudboksformatet läser hon själv desutom vilket får den att kännas ännu mer utlämnande på något sätt. Samtidigt tänker jag precis som du, det gäller att berätta den här storyn nu medan skvallervärdet är på topp. Att den är så vältajmad med exmaken och den nyas gemensamma (och mycket omdiskuterade) TV-julkalender känns inte heller helt slumpartat… Kanske är frilanslivet så tufft att man inte kan missa en sådan möjlighet? Exmaken uppmanar ju tom henne att göra det i boken: du kan ju skriva en bok om det här utifrån ditt lite roliga underdogperspektiv” Men som du konstaterar så undrar man ju lite vad barnen tycker…
Jag är nog benägen att ge den 3 självutlämnande pinglor trots allt 🙂
Ok jag har spenderarbyxorna på idag och lägger på 0.5 poäng. 🙂