Vägen mot Bålberget av Thérese Söderlind

Hur gör man en bok om 1600-talets häxprocesser och släktforskning fängslande och levande? Det låter som en svår uppgift, men Therése Söderlind lyckas med bravur. Efter sommarens läsning av ”Vägen mot Bålberget” var vi pinglor fullständigt överens om att denna episka roman förtjänar inget annat än högsta betyg. Fem pinglor av fem möjliga! Det här är ett skickligt romanbygge som sprider nytt ljus över en historisk händelse vi aldrig får glömma.

År 1675 hände det ofattbara. Häxprocesserna som härjat som en vidskeplig farsot över Sverige, kulminerade i Nyland i Ångermanland. Under kyrkans överinseende släpades 71 av socknens kvinnor upp på Bålberget av sina anhöriga, där de halshöggs och brändes. Dessförinnan hade de suttit fängslade i en fångkista under ett års tid. Kring denna fasansfulla händelse spinner författaren en väv av människoöden. Vi får följa fyra olika människor i samma bygd. Två av dem lever på 1600-talet: Malin som utpekas som häxa och Olof,  en av de pojkar som vittnade mot sin egen mor. Två av huvudpersonerna lever i vår egen tid: Veronica, som är släkt med både offer och bödlar och börjar forska i händelserna, samt hennes far Jacke. På ett mästerligt sätt lyckas Thérese Söderlind levandegöra historien. I kapitlen byter hon till exempel språk fullständigt, mellan modern och ålderdomlig svenska.

Ett stort plus är också att läsaren får en förståelse för hur häxprocesserna gick till, vilka mänskliga mekanismer som låg bakom. Ingenting i berättelsen är svartvitt. Till exempel är Malins våldsamme pedofil till make en av de få i församlingen som inte låter sig luras av prästens hjärntvätt, och Malin själv är inte bara ett oskyldigt offer. Det obegripliga i att barn pekade ut sina egna mödrar, och att kvinnorna själva erkände så villigt, får en trovärdig psykologisk förklaring.

Jag läste på baksidan att romanen handlar om att vara fångad i sin tid. Det är sant – på flera sätt. Under läsningen slås jag av just detta. Hur mycket Veronica än försöker lära känna sina släktingar under sitt forskande så går det inte. Ett meddelande från Malin skickat genom tiden och generationerna går förlorat, eftersom Veronica inte förstår det. Men vi är också fångade av vår tids tankegods. När man läser om det som hände i Nyland 1675 häpnar man över galenskapen, men kusligt nog känns de mänskliga mekanismerna igen. Samma masspsykoser har spökat genom historien och resulterat i allt från spanska inkvisitionen till angiverisamhällen à la stalinterrorn. Och jag kan inte låta bli att fundera över vilka galenskaper vi ägnar oss åt idag, som eftervärlden kommer skaka på huvudet åt?

PÅ Bålberget i Nyland ( som fånigt nog är om döpt till Häxberget ) finns en sten med följande inristning: ”HÄR BRANN HÄXOR 1675, KVINNOR DOG, MÄN DÖMDE, TIDENS TRO DRABBAR MÄNNISKAN”. Enligt utsago ska det också finnas en handskriven lapp bredvid som vädjar till besökarna: ”TÄNK PÅ ATT HÄR ÄR EN PLATS DÄR MÄNNISKOR HAR DÖTT. GRILLA INTE!”

Man skulle önska att alla som besökte Bålberget tvingades läsa den här romanen först.