Kan du säga schibbolet? av Marjaneh Bakhtiari
Jag har läst en av våra sommarböcker, en berättelse om familjen Abbasi som bor i en ”fin” förort utanför Malmö. Välintegrerade, välanpassade till det svenska samhället och allt borde vara bra. Men när äldsta dottern vill åka till Iran för att ta bilder till sitt projektarbete vänds allt upp och ner. Resan blir av, och med på den hamnar också 
den yngsta dottern, mot sin vilja. Besöket i föräldrarnas födelseland blir inte riktigt som de väntat sig…
Även för föräldrarna hemma är läget förvirrat, då mångfald och integration diskuteras, och när det som verkar vara självklart och enkelt visar sig ha fler sidor.
Boken tar upp ett väldigt intressant tema tycker jag. När blir man svensk och vill man egentligen bli det? Vem ska bestämmer vad som är svenskt? Vilket är viktigast, att anpassa sig eller värna om sitt ursprung? Eller båda, och hur ska det gå till? Boken ger inga tydliga svar, och det är dess styrka. Det finns också en del små spännande sidohistorier som fascinerar, en del är riktigt dråpliga. Särskilt stark tycker jag skildringen från Teheran är, och flickornas förvåning och rädsla på resan. För mig är det den yngsta dottern som känns tydligast när man tittar närmare på karaktärerna, de andra har jag svårare att få grepp om. Som kattägare blir jag dessutom stormförtjust över perspektivglimtarna som bjuds från familjens katt, som döps till det helsvensktklingande namnet Albin. Fånigt av mig, jag vet…
En annorlunda läsupplevelse och jag läser gärna mer av Marjaneh Bakhtiari.
Jag gillar också att läsa böcker av sk ”Nysvenskar”. De går runt och bär på så många spännande historier och levnadsöden. Ge mig mer!
Men vad var shibbolet egentligen?
Hedvig, jag citerar:
”Gileaditerna spärrade vadställen över Jordan för efraimiterna, och när någon av de flyende efraimiterna vill gå över floden frågade gileaditerna: ’Är du efraimit?’ Om han svarade nej, sade de: ’Säg schibbolet!’ Om han då sa ’sibbolet’, därför att han inte kunde uttala ordet rätt, grep de honom och högg ner honom vid vadstället. Vid detta tillfälle stupade 42 000 efraimiter.”
(Domarboken 12:5-6)
Så kan det gå. Men vad schibbolet egentligen betyder har jag ingen aning om.
Jag läste hennes debutroman ”Kalla det vad fan du vill” med stor behållning. Jag har för mig att den kom i den stora kaskaden av ”integrationsromaner” av barn till svenska invandrare för några år sedan. Jag har med stor behållning läst många av dem. Och med ännu större behållning läst t ex Monica Ali (Brick Lane) och Zadie Smith (White Teeth). Så detta är lite av en favoritgenre för mig. (Jag vi får ju inte glömma vår älskning Jonas H K.)
Så mina förväntningar på Marjanehs bok var stor. Jag blev inte besviken – nej det blev jag inte, men ändå inte riktigt helt nöjd… Har svårt att sätta fingret på det… Med en fantastisk karaktär till pappa, rörande relation mellan busschaufören och dennes svärmor, galet jobbiga och egoistiska – spot on beskrivna – tonåringar, är det svårt att ha något att klaga på…
Men kanske är det just det att jag inte riktigt hittar den där ”integrationslinjen” så starkt beskrivet i denna bok. Det som faktiskt gjort dem unika, intressanta, spännande och uppbringat lidelse och hugg i hjärteroten hos mig.
Jag kan tolka detta på två sätt: a) Jag har läst för många böcker i genren och blivit avtrubbad. b) Integrationspolitiken har kommit ett litet steg vidare!??!?!?? Jag vet inte… men man kan ju hoppas.
Men som berättelse betraktat är det ett fint och härligt porträtt av en familj med tomåringar och tarvar därmed ett högt betyg. Men som roman i en genre jag älskar svarar den inte riktigt upp mot mina förväntningar.
Så vad blir betyget? Ett ”lagom” svenskt medelbetyg får det bli från mig: 5 av 10 powerpuffpinglor.
Håller med dig Pia att ”Kalla det va fan du vill” var bättre än denna uppföljare. Den stack ut mer med sitt sätt att leka med språket samt alla de charmiga bi-karaktärerna. Den fick en verkligen att tänka till i frågan om vem som har rätt att kalla någon för vad. Allt måste inte ha en etikett!
Men jag tycker ändå som Karin att ”Kan du säga schibbolet” ändå har flera bra sidor och en del tänkvärda porträtt. De två systrarnas resa till Iran gav en intressant inblick i en – i våra ögon – märklig värld.
Men som sagt den nådde inte upp till samma nivå som ”Kalla det va fan du vill” enligt mig. Ändå tror jag att många kritiker tyckte att hon som författare hade utvecklats.