Äntligen…..

Åh va’ härligt att få sätta tillbringa kvällarna med en ljuvlig kärleksroman, att få drömma sig bort i kärlekens förlovade land, tänkte jag i vintras när jag började läsa Norwegian Wood av Haruki Murakami.

Att läsa Norwegian Wood har varit ett av mina längsta läsprojekt över huvud taget. Började före jul och jag kan bara säga ÄNTLIGEN är jag klar.

Boken handlar om en man, Toru, som under en flygning till Tyskland återupplever en smärtsam kärlekshistoria från ungdomen då han hör Beatles låten -Norwegian Wood- spelas.

En komplicerad historia som pinglan Pia också beskriver i sitt inlägg om filmatiseringen av denna bok. Vi får följa Toru under hans tid på universitet och på vägen in i vuxenlivet. Hur han där träffar Naoko (som var flickvän till hans barndomsvän) och kärlekshistorien börjar. Men Naoko är skör och har mycket som tynger hennes sinne. Hon hamnar på ett vårdhem till Torus stora förtvivlan. Han försöker i sin desperation över den uppkomna situationen skriva regelbundna brev till henne för att hålla kvar vid deras förhållande och kärleken som varit. Han lever för de korta besök som han gör på vårdhemmet. Samtidigt så känner han sig attraherad av en studiekamrat, Midori, som är till mångt och mycket Naokos motsatt.  Vi följer han förtvivlan och vånda som i en långsam dans men det går såå långsamt, det är såå stillsamt och trots att det är så vemodigt och vackert berättat så somnar jag och får lägga boken ifrån mig under perioder.

 Jag skulle kunna skylla på att jag först var tvungen läsa den här boken:

Och sen den här boken:

och denna:

Men om sanningen ska fram så berörde Norwegian Wood mig inte tillräckligt. Men eftersom Pia tycket att filmen var så bra så ska jag definitivt ge den en andra chans ifall det ändå till viss del berodde på böckerna…….