”Måste den leva hela sitt liv så?”
I en utställningslokal på The Met betraktar 12-årige Theo Decker i smyg en ung flicka och en äldre man som beskådar konstverket av den lilla fastkedjade fågeln, steglitsan. Frågan ställs av den lilla flickan.
Theo traskar runt ensam på museet eftersom hans mamma plötsligt kommit på att hon vill ta en titt på ett annat konstverk innan de måste skynda sig vidare. På väg till deras mötesplats i souvenirbutiken smällen en bomb av. Berättelsens mycket våldsamma upptakt spetsas nu med hemliga meddelanden, en tavla som försvinner och en föräldralös pojke.
En tegelsten, med given plats på vårt jubileumskalas.
I värsta Dickensanda virvlar sedan den oerhört täta, oväntade och fängslande berättelsen vidare med inslag av kriminella konsthandlare, tungt missbruk och en fadersgestalt som lämnar allt övrigt att önska. Och av trånande, obesvarad kärlek.
Romanen bjuder på en spännande berättelse om Theos öden och äventyr, en känslomässig centrifug som tenderar att hänga kvar i medvetandet även om man av praktiska skäl tvingas att lägga den ifrån sig en stund då och då. Kanske beror det främst på alla frågor den ger upphov till, både existentiella och konkreta;
Finns konstverket på riktigt? Vad lära oss konsten om livet och oss själva? Vad är kärlek? Är vår strävan efter mod och sanningen alltid befogad? Hur ser egentligen kompisen Boris själsliga inre ut? (För att inte tala om hans njurar…) Och slutligen, måste man leva hela sitt liv ”i fångenskap” bara för att det är så den ter sig idag?
Skrivstil
10 år tog Donna Tartt på sig för att färdigställa sin tredje roman Steglitsan. Efter sina föregående braksuccéer (där Den hemliga historien är min personliga favorit) nådde trycket och förväntningarna omänskliga nivåer. Visst levererar Tartt storartat i sin välskrivna roman, där hon sin vana trogen inte lämnar några lösa trådar eller ofullständiga resonemang åt slumpen.
Omfånget är, med sina 800 sidor, imponerande (avskräckande?!) men hade faktiskt mått bra av en liten dos ”kill your darlings”. De sista sidornas dammliknande öppning av livets svåra och stora frågeställningar kändes antingen abrupta och orättvist behandlade eller som ett desperat försök att i rekordfart plussa berättelsen med ännu en dimension. Synd.
Alla vi kloka, vackra och härliga Pocketpinglor!
Betyg
På Pocketpinglornas 10-årsjubileum , som vi firade storstilat i den värmländska sommaridyllen, enades vi efter engagerade diskussioner och ett overkligt matintag om att ge boken 4 välförtjänta pinglor av 5 möjliga.
Enligt knytkalasmodellen skapade vi tillsammans sommarens festligaste och smarrigaste jubileumsbuffé.
Jag hade stora förväntningar inför denna omskrivna roman och blev därför lite besviken på mig själv när jag stundtals upplevde läsningen som lite motig och tung. Du sätter väldigt bra ord på ”problemet” tycker jag. Det blir ibland lite för ordrikt och vissa faser i huvudpersonens liv ”tröttnar” jag nästan på medan vissa delar är oerhört medryckande och tankeväckande. Trots att den inte var en fullpoängare för mig så gav den mersmak och jag måste definitivt ta tag i ”Den hemliga historien” som legat och väntat i bokhyllan alldeles för länge.